Hoppa till innehåll
Statsrådet och ministerierna

Från lägsta pris till livscykelnytta

26.5.2020 8.25
Kolumn

Vid upphandling av utrustning är kriteriet numera sällan enbart det lägsta priset. I stället vill man få fram den lösning som är mest effektiv sett till totalkostnaderna, vilket sker genom en beräkning av livscykelkostnaderna. På motsvarande sätt bör den offentliga förvaltningen vid projekt som främjar välfärden gå över till ett mer övergripande tankesätt som omfattar hela livscykeln, i stället för att fokusera på det lägsta produktions- eller prestationspriset.

Petri Hillin kuva

I motsats till vad som är fallet vid upphandling av utrustning kan man vid främjande av välfärden inte ha de lägsta livscykelkostnaderna som kriterium. I stället bör man eftersträva den största nyttan under hela livscykeln, och denna förväntade nytta ska ställas i relation till investeringskostnaderna. Problemet blir då jämförelsen, eftersom de förväntade resultaten och den förväntade nyttan vanligen uppges av serviceproducenten själv. Till exempel kan en aktör utlova en minskning på 30 % av antalet personer som lämnar skolan i förtid medan en annan utlovar 40 %, men då är frågan hur trovärdigheten i dessa löften ska bedömas. En lösning på detta är resultatbaserad upphandling: de resultatpremier som betalas knyts till de uppnådda resultaten och serviceproducenten ansvarar helt eller delvis för att de utlovade resultaten uppnås, och detta ansvar fördelas enligt en projektspecifik riskdelning som man kommit överens om.

Det är inte lika enkelt att bedöma livscykelnyttan av välfärdsfrämjande verksamhet som att göra en traditionell bedömning av livscykelkostnaderna. Det är mycket svårt att förutse en enskild människas levnadslopp, men om man utgår från ett tillräckligt stort antal människor är det möjligt att göra statistiska sannolikhetskalkyler. För detta finns mycket bra faktaunderlag, till exempel vet vi redan på vilket sätt avsaknaden av en examen efter grundskolan ökar risken för att utestängas från arbetslivet, i vilken grad en viktminskning och en hälsosam livsstil minskar behovet av sjukvård och ökar produktiviteten, osv. Man kan bedöma livscykelnyttan av examina, en viktminskning och andra liknande indikatorer även om nyttan av dem i det verkliga livet varierar stort mellan olika individer. I en tillräckligt stor grupp människor realiseras dock konsekvenserna i genomsnitt i en viss omfattning, till exempel innebär en höjd sysselsättningsgrad ett större beskattningsutfall medan en lägre sjukfrekvens innebär kostnadsbesparingar.

Vid beräkningen av nyttan under hela livscykeln betonas fördelningen av nyttan mellan aktörer inom många olika sektorer. Om man gör en enkel uppdelning mellan staten och kommunerna kan det uppstå skenbara lönsamhetsproblem framför allt när det gäller främjandet av olika riskgruppers välfärd. Om till exempel nyttan av att sysselsätta en svårsysselsatt person är värd 10 000 euro och sysselsättningsåtgärderna kostar 5 500 euro är åtgärderna totalt sett lönsamma. Men om nyttan på 10 000 euro fördelas jämnt mellan kommunen (t.ex. skatteintäkter) och staten (t.ex. sänkt arbetslöshetsersättning) är verksamheten inte möjlig om inte den aktör som betalar verksamheten och de som drar nytta av den följer en modell för fördelning av medlen som gör det möjligt att betala 5 500 euro för sysselsättningsåtgärderna.

Inom den nuvarande offentliga ekonomiska förvaltningen är det snarare regel än undantag att nyttan fördelas mellan flera olika sektorer inom den offentliga förvaltningen, vilket stoppar vissa investeringar som skulle vara förnuftiga ur skattebetalarnas synvinkel och bidrar till hållbarhetsunderskottet inom den offentliga sektorn. Allokeringen av skattemedlen bör ändras så att det blir möjligt för de rätta aktörerna att utöva verksamhet som totalt sett är lönsam ur skattebetalarnas perspektiv, oberoende av om det är någon annan kommun, ett ministerium eller kanske arbetspensionssystemet som i framtiden drar nytta av verksamheten. I skattebetalarens plånbok är all nytta ändå lika mycket värd.

Framför allt vid en ekonomisk lågkonjunktur är den offentliga förvaltningen pressad att minska utgifterna när skatteintäkterna sinar, samtidigt som skötseln av ekonomin under en lågkonjunktur inbegriper stimulans genom ökade investeringar. Genom att nu investera på ett förnuftigt sätt med tanke på livscykelnyttan främjas den ekonomiska verksamheten och sysselsättningen genast samtidigt som de framtida kostnaderna och de skatter som behövs för dem automatiskt minskar utan smärtsamma nedskärningar i annan verksamhet.

Petri Hilli

Petri arbetar för Kompetenscentret för investeringar i samhällsutveckling och har huvudansvaret för de ekonomiska kalkylerna i modellen för samhällelig nytta.

Kolumn
Tillbaka till toppen