När det råder rättslig osäkerhet, innebär det risker att välja ett annat förfarande än rättssäkerhetsanmälan i fråga om statligt stöd, skriver Olli Hyvärinen.

De administrativa förfarandena i anslutning till reglerna om statligt stöd har i och med social- och hälsovårdsreformen hamnat i det politiska strålkastarljuset på ett sätt som tidigare inte hänt i Finland. På ett allmänt plan kan man sammanfatta diskussionen med frågeställningen om en s.k. rättssäkerhetsanmälan räcker för att säkerställa att social- och hälsovårdssystemet överensstämmer med EU:s regler om statligt stöd. Diskussionen har varit ingående, och i riksdagen har granskningen av förfarandena i fråga om statligt stöd varit så detaljerad att man till och med sett på blanketterna för anmälan om statligt stöd.

En rättssäkerhetsanmälan är ett officiellt sätt för medlemsstaterna att få klarhet i huruvida det arrangemang som är föremål för anmälan över huvud taget innefattar statligt stöd enligt EU-rätten. En ”vanlig” anmälan om statligt stöd görs däremot när en medlemsstat klart medger att ett arrangemang innefattar statligt stöd enligt EU-rätten. För att klargöra de olika aspekterna kring förfarandena i fråga om statligt stöd beslutade arbets- och näringsministeriet förra veckan att informera om saken.

När det råder rättslig osäkerhet, är det rätta förfarandet en rättssäkerhetsanmälan

Det som har fått mindre uppmärksamhet i den offentliga debatten är att det för en medlemsstat innebär tydliga risker att välja ett annat förfarande än en rättssäkerhetsanmälan i en situation där det råder rättslig osäkerhet. Att lämna en vanlig anmälan om statligt stöd skulle i väsentlig grad krympa medlemsstatens EU-rättsliga rörelsefrihet i förhandlingarna med kommissionen, eftersom kommissionen då utgår ifrån att arrangemanget i fråga innebär statligt stöd. I praktiken begränsar förfarandet således i avsevärd grad de alternativ som medlemsstaten har för att genomföra arrangemanget nationellt. Samtidigt innebär det att kommissionen ända ner på detaljnivå har mer att säga till om när det gäller grunderna för det anmälda arrangemanget.

Ett exempel kan belysa frågan. Finland lämnade en rättssäkerhetsanmälan till kommissionen senast 2009. Anmälan gällde befrielse av vissa fastighetsinvesteringsbolag från inkomstskatt. I det fallet var det oklart huruvida arrangemanget alls omfattades av reglerna om statligt stöd, eftersom befrielsen från inkomstskatt förutsatte att vinsterna direkt delas ut till aktieägarna, som i sin tur betalade skatt på utdelningen. I det förfarande som gällde rättssäkerhetsanmälan – och som för övrigt tog 12 månader – fördes det ingående hårda förhandlingar med kommissionen om arrangemangets karaktär av statligt stöd. Slutligen kom kommissionen fram till samma ståndpunkt som Finland, dvs. att skatteåtgärden inte alls omfattades av reglerna om statligt stöd. Om Finland hade lämnat en vanlig anmälan om statligt stöd till kommissionen i det fallet, skulle kommissionen sannolikt ha avfärdat genomförandet av arrangemanget.

Vilket förfarande man väljer i frågor om statligt stöd har alltså betydelse. När det råder rättslig osäkerhet, är det rätta förfarandet en rättssäkerhetsanmälan.

Skribenten arbetar vid arbets- och näringsministeriet som teamchef vid den enhet som förmedlar anmälningar om statligt stöd till kommissionen.