Kolumn: Reform av kärnenergilagstiftningen gör regleringen smidigare och skapar en grund för kommande projekt

Finland är känt som ett land som använder kärnenergi ansvarsfullt och sörjer för säkerheten. Till ansvaret hör bland annat att trygga de medel som kärnavfallshanteringen och avvecklingen av anläggningarna förutsätter. Smidigare reglering och tillståndsprocesser förutsätter dock en omfattande reform av lagstiftningen. Beaktandet av ny teknik och utmaningarna i fråga om lönsamheten inom branschen styr reformarbetet. Lagutkastet är på remiss fram till den 25 augusti 2025.

Det är av många skäl klart att användningen av kärnenergi kräver ett starkt regelverk. Säkerheten vid kärntekniska anläggningar är en absolut prioritet och kräver både ett strikt ansvar från aktörernas sida och en lämplig tillsyn. Kärnavfallshanteringen å sin sida förutsätter exceptionell långsiktighet och ansvarsfullhet, så att vi inte belastar kommande generationer. Även internationella fördrag förpliktar redan till att förhindra spridning av kärnvapen och kärnmaterial.

Den nuvarande kärnenergilagen stiftades 1987. Trots många ändringar och kompletteringar finns det ett klart behov av att reformera den. Det är viktigt att notera att totalreformen också innebär en mycket omfattande reform och strömlinjeformning av författningar på lägre nivå och Strålsäkerhetscentralens (STUK) normer. STUK har för närvarande meddelat cirka 7 800 detaljerade krav – det kommande antalet torde vara cirka 1 200.

Det är alltså fråga om en betydande insats både vid ministeriet och vid STUK, som berömvärt har tagit tag i normarbetet. En omfattande reform tar också tid: projektet inleddes som tjänsteuppdrag redan under den föregående valperioden. Ett klart mål för statsminister Petteri Orpos regering är att genomföra reformen av kärnenergilagen snabbt. Därför är det viktigt att det finns ett brett politiskt stöd för ett smidigare regelverk. Kärnenergins roll som ren energikälla erkänns för närvarande i stor utsträckning.

Vad förändras, vad bevaras?

Det gällande tillståndssystemet för kärnanläggningar i statsrådet sammanfattas i tre beslut: principbeslutet om anläggningsprojektet, byggnadstillståndet och drifttillståndet. Denna indelning bevaras men överlappande och flerfaldiga bedömningar minskas med beaktande av miljökonsekvensbedömningen av projektet och i synnerhet Strålsäkerhetscentralens detaljerade bedömning av kärnsäkerheten. Byggnadstillstånd och drifttillstånd för en kärnteknisk anläggning som är avsedd för hantering och upplagring av kärnämnen eller kärnavfall ska i fortsättningen beviljas av STUK.

Prövningen av principbeslut gäller framför allt projektets övergripande samhälleliga intresse. Principbeslutet ska i fortsättningen vara mer allmänt och i fråga om mindre projekt fattas det av arbets- och näringsministeriet i stället för statsrådet – en exakt gräns övervägs ännu. Ett positivt principbeslut ska lämnas till riksdagen i form av en redogörelse och riksdagen ska inte längre fatta ett förvaltningsbeslut om det på samma sätt som för närvarande.

Det egentliga tillståndssystemet ska bli modulärt, vilket innebär att delhelheterna bedöms och godkänns smidigare. I detta avseende överförs mer behörighet från statsrådet till STUK, i synnerhet i tekniska frågor som gäller säkerheten vid verket. Å andra sidan kan statsrådet mer exakt än tidigare beakta att innehavet när det gäller den som ansöker om tillstånd inte påverkar leveranssäkerheten och försörjningsberedskapen för energi eller en tillförlitlig användning av energi.

Drifttillståndet för en kärnanläggning och förlängningen av det ska i fortsättningen tydligare än tidigare bindas till säkerheten. I de tillstånd som statsrådet beviljar är samhällets helhetsintresse i vilket fall som helst ett centralt kriterium även i framtiden.

Kärnavfall som uppkommit i Finland ska fortfarande slutförvaras i Finland, och med undantag för små mängder får kärnavfall som uppkommit någon annanstans inte slutförvaras i Finland. Detta är viktigt bland annat med tanke på en hållbar organisering av finansieringen av kärnavfallshanteringen – de medel som behövs samlas i Finland i Statens kärnavfallshanteringsfond. Avsikten är samtidigt att tillåta tillfällig hantering och lagring av utländskt kärnavfall i Finland, till exempel för försäljning av tjänster som tillhandahålls av en inkapslingsanläggning för använt kärnbränsle.

Ny teknik och nya anläggningskoncept, såsom småskaliga modulära reaktorer (SMR), beaktas i reformen. Byggande av anläggningar som framskrider modulärt möjliggörs. I Finland är det också mycket sannolikt att anläggningsprojekt som producerar värme eller samproducerar värme och el framskrider.

Lagutkastet innehåller också många andra ändringar och preciseringar. I själva kärnenergilagen föreslås det cirka 500 paragrafer. Samtidigt ändras flera andra lagar, såsom strålskyddslagen, strafflagen och lagen om tryckbärande anordningar. Bland annat bestämmelserna om gruvdrift och malmanrikningsverksamhet som hänför sig till kärnmaterial (uran och torium) ska ses över.

Det lagutkast som nu är på remiss ska beredas till en regeringsproposition före utgången av året. Efter riksdagsbehandlingen avses lagen träda i kraft den 1 januari 2027.

Förbudet mot kärnladdningar bevaras i sin nuvarande form i lagutkastet. Ärendet bedöms senare under försvarsministeriets ledning i samband med revideringen av bestämmelserna om militära explosiva varor.

Kärnenergins framtid påverkas av många faktorer

Smidigare lagar och bestämmelser främjar på ett betydande sätt kärnanläggningsprojekt. Det är dock obestridligt att kärnkraftens relativa konkurrenskraft i förhållande till förnybara energikällor har försämrats, och till exempel i Sverige bereds stöd- och finansieringslösningar. I Finland håller arbets- och näringsministeriet som bäst på att låta göra en utredning om alternativ, kostnader och konsekvenser för elmarknaden när det gäller att främja produktionen av kärnenergi.

Europeiska unionens regelverk är för sin del av avgörande betydelse för att kärnkraften ska behandlas jämlikt i förhållande till andra rena energikällor. Detta har inte alltid varit fallet, vilket till exempel EU:s taxonomi för hållbar finansiering visar. 

Ursula von der Leyens andra kommission har valt en mer jämlik linje. För att den ska konkretiseras krävs dock flera ändringar i lagstiftningen, till exempel definitionen av koldioxidsnålt väte, som har bearbetats. Finland främjar aktivt ett teknikneutralt tillvägagångssätt.

Det väsentliga såväl nationellt som i fråga om Europeiska unionen är att regelverket är förutsägbart och bestående. Utan detta kan investeringar i anläggningar som är i bruk i årtionden vara förenade med oskäliga risker.

Riku Huttunen, överdirektör, avdelningschef vid energiavdelningen på arbets- och näringsministeriet