Ömsesidigt erkännande av produkter i EU

Utgångspunkten för principen om ömsesidigt erkännande är att varor fritt kan röra sig på den inre marknaden. Varor som är lagliga på marknaden i en medlemsstat ska ges tillträde till alla medlemsstaters marknader, fastän de inte skulle motsvara den andra medlemsstatens tekniska eller kvalitetsmässiga bestämmelser. Varors fria rörlighet kan ändå begränsas i vissa fall, till exempel för att skydda människors, djurs eller växters hälsa och liv. Om varors rörlighet begränsas eller marknadstillträde förbjuds måste myndigheterna fatta ett särskilt beslut om detta.

Principen om ömsesidigt erkännande tillämpas i en situation där en medlemsstat har infört nationella krav på en vara genom lagstiftning eller myndighetsföreskrifter och dessa krav har inte harmoniserats inom EU.

EU-förordningen om ömsesidigt erkännande

Förordningen om ömsesidigt erkännande av varor (EU) 2019/515 styr i första hand myndigheters förfaranden när de ska tillämpa principen om ömsesidigt erkännande. Myndigheterna ska i sin verksamhet beakta skyldigheterna i förordningen till exempel vid bedömningen av en vara.

När en myndighet ska utföra en bedömning måste den utan dröjsmål kontakta företaget och informera om bedömningen, vilka varor som bedömningen gäller och vilka nationella tekniska bestämmelser eller tillståndsförfaranden som tillämpas. Företaget kan i regel göra varan tillgänglig på destinationsmedlemsstatens marknad medan myndigheten utför bedömningen och sedan fortsätta att göra varan tillgänglig så länge som företaget inte får ett förvaltningsbeslut om att varans marknadstillträde begränsas eller förbjuds.

Företag kan också förse myndigheterna med en frivillig egen försäkran om att varorna är lagligen saluförda i en annan medlemsstat. Om företaget inte lämnar en anmälan om ömsesidigt erkännande till myndigheterna kan de be företaget lämna in de handlingar och uppgifter som krävs för en bedömning. Företaget ska ges minst femton vardagar att leverera handlingarna och uppgifterna.

I vissa fall kan företag utnyttja problemlösningsnätverket Solvit för en utvärdering om huruvida tillsynsmyndigheten har tillämpat principen om ömsesidigt erkännande på ett behörigt sätt.

Skyldigheterna i förordningen gäller de nationella myndigheter som tillämpar nationell lagstiftning eller myndighetsbestämmelser som inte har harmoniserats i EU. Förordningen gäller myndighetsbeslut som påverkar varornas tillträde till marknaden.

Förvaltningsbeslut fattat av en myndighet

Om en myndighet fattar ett beslut som begränsar en varas rörlighet ska myndigheten alltid underrätta företagen, andra medlemsstater och kommissionen om detta. Beslutet kan vara vilken åtgärd som helst som begränsar produktens marknadstillträde.

I sina förvaltningsbeslut ska myndigheterna framföra en tillräckligt detaljerad och fullständig motivering för beslutet, för att det ska gå att bedöma hur väl beslutet stämmer överens med principen om ömsesidigt erkännande och kraven i förordningen.

Särskilt följande uppgifter ska lämnas i beslutet:

  • den nationella tekniska föreskrift som beslutet grundar sig på
  • det legitima allmänintresse som motiverar tillämpningen av den nationella tekniska föreskrift som beslutet grundar sig på
  • teknisk eller vetenskaplig bevisning som myndigheten beaktat, inbegripet, i tillämpliga fall, relevant teknisk utveckling efter att den nationella tekniska föreskriften trädde i kraft.
  • en sammanfattning av de argument som företaget eventuellt fört fram och som är relevanta för bedömningen av varorna
  • bevis på att beslutet är förenligt med proportionalitetsprincipen.

Av beslutet ska också framgå nationella förfarande och de tidsfrister som tillämpas för att söka ändring i beslutet. Beslutet ska dessutom innehålla en hänvisning till möjligheten att utnyttja problemlösningsförfarandet Solvits.

Denna webbplats är en del av Europeiska kommissionens portal Your Europe. Hittade du det du sökte? Ge respons!