Utveckling av medlingssystemet

Medlare i en arbetstvist kan vara riksmedlaren, en medlare med uppgiften som bisyssla eller en medlingsnämnd. 

En medlingsnämnd kan tillsättas för ett visst medlingsuppdrag. Riksmedlaren eller någon annan medlare som sköter arbetstvisten gör en framställning till arbets- och näringsministeriet om tillsättande av en medlingsnämnd, och arbets- och näringsministeriet förordnar medlingsnämndens ordförande och de övriga medlemmarna.

Med medlingsåtgärder avses ett medlingsförfarande under ledning av medlare som inleds för att lösa en arbetstvist.

Vid fullgörandet av medlingsuppgifterna är ett förslag till uppgörelse en sista utväg för att åstadkomma en uppgörelse. Medlaren kan för parterna lägga fram ett skriftligt förslag till uppgörelse om medlaren inte lyckas bilägga tvisten genom förhandlingar eller på annat sätt. Medlaren kan uppmana parterna att inom en kort, av medlaren utsatt tid godkänna förslaget till uppgörelse. Det är medlaren som avgör om ett förslag till uppgörelse ska läggas fram och som bestämmer innehållet i förslaget.

Nej. Beslutet att godkänna ett förslag till uppgörelse lämnat av medlare är parternas. Om parterna i tvisten inte godkänner förslaget till uppgörelse, ska medlaren överväga om medlingen ska fortsätta eller avbrytas.

Regeringens mål är att förbättra Finlands långsiktiga konkurrenskraft och samhällsekonomins bärkraft. De lösningar som uppnåtts inom medlingsverksamheten återspeglas i arbetsmarknadens och lönebildningens hållbarhet. En hållbar lönebildning är en av de viktigaste delfaktorer som stöder Finlands konkurrenskraft och samhällsekonomins helhetsintresse.

I lagen införs bestämmelser enligt vilka medlaren vid fullgörandet av sitt medlingsuppdrag, i syfte att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset, är skyldig att förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och så att arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras. 

Med tryggandet av det övergripande samhällsekonomiska intresset avses att ska beakta såväl parternas yrkanden i arbetstvisten som olika faktorer som inverkar på samhällsekonomins bärkraft och förutsättningarna att bevara Finlands konkurrenskraft. Medlaren ska vägleda parterna i arbetstvisten till att hitta lösningar som är väl avvägda med hänsyn till Finlands konkurrenskraft och en välfungerande lönebildning och beakta dessa aspekter när förslaget lämnas till uppgörelse.

Enligt den gällande lagen ska medlaren eftersträva uppgörelse parterna emellan närmast på grundvalen av deras egna förslag och anbud, i vilka medlaren ska föreslå sådana eftergifter och jämkningar, som ändamålsenlighet och skälighet syns kräva. Genom lagändringen preciseras den prövning av ändamålsenlighet och skälighet som iakttagits i medlingsuppdraget.

Det har inte tidigare föreskrivits i någon lagstiftning om medlingsnämndernas förfaranden. Bestämmelserna ska på ett koherent sätt gälla alla förfaranden som ingår i det statliga medlingssystemet. Medlingsnämndens avgöranden kan få långtgående följder som avspeglar sig i arbetsmarknaden och inverkar på medlarens förutsättningar att nå lösningar i kommande arbetstvister.

I och med reformen förenhetligas verksamheten i medlingsnämnder tillsatta för ett visst uppdrag. Riksmedlaren eller en av denne förordnad medlare är fortsättningsvis ordförande i medlingsnämnden. Därmed ska medlingsnämnden i sitt förfarande följa den lagstiftning som styr medlarens verksamhet. Bestämmelserna i lagen om medling i arbetstvister om framläggande av förslag till uppgörelse ska också tillämpas på medlingsnämndens förslag till uppgörelse.

Ändringen innebär att det införs ett krav på att beakta samhällsekonomins helhetsintresse och lönebildningens funktion i lagstiftningen. I praktiken har riksmedlaren beaktat dessa aspekter också tidigare, även om det inte föreskrivs om detta särskilt i en lag. Medlarna har redan i årtionden ansett sig vara bundna av den så kallade allmänna linjen för lönejusteringar på arbetsmarknaden.  

I och med ändringarna gäller förfarandet också förslag till uppgörelse som framläggs av en medlingsnämnd. Medlingsnämnderna följer vedertagen praxis vid riksmedlarens byrå eller kommer överens om sin praxis när de inleder sitt arbete. Medlingsnämnder har dock tillsatts så sällan att det inte har uppstått någon etablerad praxis.

Medlaren ska i syfte att trygga det övergripande samhällsekonomiska intresset förfara så att lönebildningen fungerar på bästa möjliga sätt och arbetsmarknadens funktionssätt inte äventyras. Förslaget till uppgörelse ska dessutom vara till stöd för arbetsmarknaden och det får inte försämra lönebildningen inom andra avtalsområden. 

En av riksmedlarens viktigaste uppgifter är att främja en välfungerande arbetsmarknad. Denna uppgift har medlarna tidigare fullföljt bland annat genom att beakta etablerad praxis på arbetsmarknaden, till exempel arbetsmarknadens allmänna linje. Den allmänna linjen på arbetsmarknaden påverkar lönenivån och nivån för effekterna av andra kostnadsgenererande bestämmelser inom olika branscher och under avtalsperioder. Enligt rådande uppfattning är det till stöd för det övergripande samhällsekonomiska intresset att en spelöppning, det vill säga avtalsuppgörelse, inom branscher med internationell konkurrens tillmäts tillräckligt stort värde i medlingen. 

Att rådande praxis på arbetsmarknaden följs i förslagen till uppgörelse skapar stabilitet och förutsägbarhet på arbetsmarknaden och bidrar till avtalsuppgörelse kan nås. 

Nej. Ändringen gäller medlarens och medlingsnämndens medlingsverksamhet och innehållet i förslaget till uppgörelse.

Finland är bland annat bundet av internationella förpliktelser som gäller facklig föreningsfrihet och kollektiv förhandlingsrätt. Av de internationella förpliktelser som är bindande för Finland kan det inte härledas något hinder för att medlaren när han eller hon lämnar sitt förslag till uppgörelse beaktar frågor som hänför sig till allmänintresset, såsom hur lönebildningen fungerar eller olika samhällsekonomiska aspekter. 

Ändringarna gäller endast medlarens och medlingsnämndens verksamhet. Reformen inverkar inte på arbetsmarknadsparternas autonomi när det gäller att besluta om förhandlingsmål eller fackföreningarnas rätt att främja medlemmarnas levnads- och arbetsförhållanden. Inte heller rätten hos arbetsmarknadens parter att avtala om lönenivån och andra anställningsvillkor påverkas.

I Finland är en stor orsak till löneskillnaderna mellan kvinnor och män att det råder en kraftig yrkesmässig segregation på arbetsmarknaden. Den yrkesmässiga segregationen kan minskas bäst till exempel genom utbildningspolitiska metoder. På grund av medlingsförfarandets karaktär är de faktiska möjligheterna att ingripa i löneskillnaderna mellan branscherna för att främja jämställdheten rätt begränsade. Under medlingen medlar man i en arbetstvist i en enskild bransch utifrån parternas krav. Medlaren beaktar att förslaget till uppgörelse inte får leda till sådana arbetsvillkor som diskriminerar någon på grund av kön i branschen i fråga.

Medlaren ska pröva olika lösningar för de enskilda arbetstvisterna. Lösningen ska beakta det övergripande samhällsekonomiska intresset, praxis på arbetsmarknaden och bransch- och uppgiftsspecifika specialbehov. Medlarens prövningsrätt möjliggör lösningar som främjar lika lön och jämställdhet som en del av förslaget till uppgörelse.

Reformen begränsar inte arbetsmarknadsparternas ömsesidiga avtalsrätt.

Det ordnades en remissbehandling 8.11.2023−9.1.2024 om de delar av regeringsprogrammet som gäller den exportdrivna arbetsmarknadsmodellen och utvecklingen av medlingssystemet. Det lämnades sammanlagt 71 utlåtanden.

Arbets- och näringsministeriet tillsatte en arbetsgrupp på trepartsbasis för perioden 1.2–31.5.2024 med uppdrag att bereda lagändringarna. Arbetsministerns statssekreterare Mika Nykänen var ordförande för arbetsgruppen. I arbetsgruppen ingick även företrädare för Finlands näringsliv, Statens arbetsmarknadsverk, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT, Kyrkans arbetsmarknadsverk, FFC, STTK, Akava och en gemensam representant för löntagarnas centralorganisationer. Arbetsgruppen var inte enig om resultatet. I betänkandet antecknades avvikande mening för Finlands näringsliv rf, Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT och Löntagarnas centralorganisationer Finlands Fackförbunds Centralorganisation FFC rf, Akava ry och Tjänstemannacentralorganisationen STTK.

Arbets- och näringsministeriet ordnade remissbehandling om arbetsgruppens betänkande 4.6–30.7.2024. Det lämnades sammanlagt 56 utlåtanden.

Ja. Som ett alternativ till lagändringarna har regeringen uppmuntrat arbetsmarknadens parter till tvåpartsförhandlingar om den finländska arbetsmarknadsmodellen. Regeringens förhoppning var att arbetsmarknadens parter sinsemellan skulle nå en överenskommelse om arbetsmarknadsmodellen. I juni 2024 meddelade parterna att det inte fanns förutsättningar för att inleda tvåpartsförhandlingar. 

Reformen hindrar inte arbetsmarknadens parter att ingå avtal om arbetsmarknadsmodellen och dess principer för lönebildning.

Riksdagen gjorde smärre tekniska ändringar i lagstiftningen. Lagändringarna som träder i kraft vid årsskiftet motsvarar i huvudsak regeringens proposition.

Lagändringarna trädde i kraft den 1 januari 2025.