Konsumentsäkerhet
De varor och tjänster som bjuds ut till konsumenter ska vara säkra. De företag och andra aktörer som bjuder ut varor och tjänster ska bland annat bedöma riskerna i samband med dem.
Konsumenterna ska också ges tillräckliga uppgifter om varor och tjänster för att de ska kunna bedöma de risker som är förenade med varorna och tjänsterna. Leverantörerna av vissa konsumenttjänster ska upprätta ett skriftligt säkerhetsdokument över eventuella risker. I dokumentet beskrivs riskerna och det hur man kan förbereda sig på dem.
Bakom lagstiftningen om konsumentsäkerhet i fråga om varor ligger EU:s direktiv om allmän produktsäkerhet (2001/95/EG). I det föreskrivs det att konsumtionsvaror inte får medföra risker.
För många produktgruppers del innehåller europeiska standarder tekniska säkerhetskrav på produkter. Det är i princip frivilligt att iaktta standarderna, men deras betydelse i praktiken är ofta stor.
Regleringen om säkerheten hos tjänster är däremot nationell. I olika Europeiska länder har regleringen om tjänsternas säkerhet genomförts på olika sätt och olika nivåer. Konsumenttjänster tillhandahålls förutom av kommersiella aktörer dessutom bl.a. av kommuner i egenskap av upprätthållare av exempelvis lekparker, idrottsplaner och simstränder.
Också konsumenterna ska för sin del beakta säkerhetsaspekterna och agera förnuftigt när de köper och använder varor eller tjänster. Särskild försorg ska dras om barn och andra som inte är kapabla att själva svara för säkerheten.
Konsumentsäkerhetslagen är en allmän lag om konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet
Utgångspunkten i konsumentsäkerhetslagstiftningen är att konsumtionsvaror och konsumenttjänster ska vara säkra. En vara eller tjänst får inte medföra fara för någons hälsa eller egendom. Ansvaret för att en vara eller tjänst är säker vilar på verksamhetsutövaren, dvs. tillverkaren, importören och distributören av en vara eller tjänsteleverantören.
Den gällande konsumentsäkerhetslagen (920/2011) trädde i kraft den 1 januari 2012. Syftet med konsumentsäkerhetslagen och den lagstiftning som föregick den är att säkerställa att konsumtionsvaror och konsumenttjänster är säkra och förebygga sådana faror för hälsa och egendom som konsumtionsvaror eller konsumenttjänster kan förorsaka. När en fara uppstår ska det säkerställas att faran kan undanröjas på ett tillräckligt effektivt sätt och att skador kan förebyggas eller minimeras.
Lagstiftningen om konsumentsäkerhet ses över
Lagstiftningen om konsumentsäkerhet ses över som bäst. Översynen gäller den allmänna lagstiftningen om såväl konsumtionsvarors som konsumenttjänsters säkerhet, i synnerhet konsumentsäkerhetslagen. Bakgrunden till detta är både ändringsbehoven till följd av EU:s förordning om allmän produktsäkerhet och de nationella reformbehoven. För detta arbete har arbets- och näringsministeriet tillsatt en arbetsgrupp som inledde sitt arbete i januari 2024.
EU:s förordning om allmän produktsäkerhet (GPSR) trädde i kraft den 12 maj 2023, och den börjar tillämpas i alla medlemsstater den 13 december 2024. Den ersätter EU:s direktiv om allmän produktsäkerhet och är direkt tillämplig i varje medlemsstat. Det nationella genomförandet av förordningen om allmän produktsäkerhet förutsätter dock att de bestämmelser som överlappar bestämmelserna i den upphävs. Likaså ska det föreskrivas om vissa frågor, såsom påföljder och myndigheternas befogenheter. Samtidigt uppdateras den allmänna regleringen om konsumenttjänsters säkerhet så att den är aktuell och konsekvent.
Varor och tjänster får inte vara farliga
Genom konsumentsäkerhetslagen ställs det krav på en säker konsumtionsvara och konsumenttjänst. Samtidigt anges grunder för bedömningen av huruvida de är farliga. Verksamhetsutövaren ska se till att en vara eller tjänst inte är farlig. När en verksamhetsutövare upptäcker en fara ska verksamhetsutövaren underrätta tillsynsmyndigheten om detta. Verksamhetsutövaren ska samtidigt uppge vilka åtgärder han eller hon redan har vidtagit med tanke på faran.
En verksamhetsutövare ska ha tillräckliga uppgifter om de varor som han eller hon saluhåller och kunna bedöma vilka risker som är förenade med dessa. Utöver detta ska verksamhetsutövaren förse konsumenterna med bl.a. bruks- och skötselanvisningar för att de ska kunna bedöma vilka faror som är förenade med en produkt. Närmare bestämmelser om konsumentinformation finns i statsrådets förordning om uppgifter som skall lämnas om konsumtionsvaror och konsumenttjänster (613/2004).
Ett säkerhetsdokument ska göras om tjänster som innebär risker
En aktör som tillhandahåller tjänster som är förenade med vissa betydande risker ska göra en skriftlig säkerhetsplan, dvs. ett säkerhetsdokument, för sin verksamhet.
Tjänster för vilka ett säkerhetsdokument ska upprättas är exempelvis nöjesparker, gym, lekplatser, äventyrs- och upplevelsetjänster, klättercenter, badstränder, simhallar och skidcenter.
Närmare bestämmelser om innehållet i och upprättandet av säkerhetsdokumentet har utfärdats genom statsrådets förordning om säkerhetsdokument för vissa konsumenttjänster (1110/2011).
Konsumentsäkerhetslagen innehåller inga bestämmelser om skadeståndsansvar
I konsumentsäkerhetslagstiftningen föreskrivs det inte om t.ex. frågor som gäller skadeståndsansvar. Utgångspunkten är att den inte heller innehåller bestämmelser om sådant som föreskrivs i konsumentskyddslagen och inte heller straffrättsliga frågor. Lagen omfattar inte heller bl.a. miljöskador, kunders eventuella missnöje med varor eller tjänster eller kvalitetsfrågor till den del det inte samtidigt är fråga om produktsäkerhet.
Konsumentsäkerhetslagen är en allmän lag, vilket innebär att den i regel inte tillämpas i de fall då det någon annanstans i lagstiftningen finns bestämmelser om säkerheten i fråga om vissa konsumtionsvaror och konsumenttjänster.
Om säkerhetsbestämmelserna i speciallagstiftningen dock inte täcker alla säkerhetsfrågor eller speciallagstiftningen inte förutsätter minst samma säkerhetsnivå eller om de administrativa tvångsmedlen inte är lika täckande, kan den allmänna lagen tillämpas i sådana fall i anslutning till konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet där speciallagstiftningen inte medför en tillräckligt hög nivå av säkerhet.
Konsumentsäkerhetstillsyn
I konsumentsäkerhetslagen finns bestämmelser om tillsynsmyndigheternas befogenheter, planering av tillsynen och administrativa tvångsmedel. Tillsynsmyndigheter är Säkerhets- och kemikalieverket Tukes och Tullen.
Övervakningen sker i form av stickprov. Myndigheterna kontrollerar inte samtliga produkter eller tjänster. Tillsynsmyndigheterna beviljar inte heller godkännanden för säkra produkter, utan verksamhetsutövarna svarar för att varorna är säkra.
Tullen utövar tillsyn över säkerheten hos konsumtionsvaror som importeras från länder utanför Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES). Vid lossning av varupartier och tillhörande lagring i Finland får tullen också kontrollera säkerheten hos varor som förs in i Finland från Europeiska unionens medlemsstater.
Särskilda bestämmelser har utfärdats om säkerheten och tillsynen över vissa varu- och tjänstekategorier. I fråga om vissa produkter hör övervakningen av olika säkerhetsegenskaper till flera olika myndigheter.
Mer information om konsumentsäkerheten finns på Säkerhets- och kemikalieverkets webbplats.
Konsumentsäkerhetsdelegationen
I anslutning till arbets- och näringsministeriet finns en konsumentsäkerhetsdelegation. Delegationen har till uppgift att följa tillämpningen av och tillsynen över lagstiftningen om konsumentsäkerhet, lämna utlåtanden samt lägga fram förslag och initiativ till utveckling av lagstiftningen och tillsynen över den. Den behandlar också andra frågor som gäller verkställigheten av lagen och förbättrandet av konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet.
Bestämmelser om delegationen finns i konsumentsäkerhetslagen.
Delegationen ska även planera åtgärder för att skapa behövligt samarbete med dem som handlägger frågor som rör arbetarskydd, räddningsväsende, polisväsende, standardisering, forskning och testning samt andra frågor som gäller konsumtionsvarors och konsumenttjänsters säkerhet.
Konsumentsäkerhetsdelegationen består av en ordförande och en vice ordförande samt högst aderton andra medlemmar, vilka alla förordnas av statsrådet för tre år i sänder.
Ordföranden, vice ordföranden och sex andra medlemmar samt deras suppleanter ska vara personer som inte kan anses representera verksamhetsutövarnas eller konsumenternas intressen.
Delegationens sammansättning (på finska)