Internationellt samarbete kring försörjningsberedskapen

Finland har ett välfungerande och unikt försörjningsberedskapssystem. Vid sidan av nationella beredskapsåtgärder har betydelsen av internationellt samarbete betonats särskilt till följd av coronapandemin och Rysslands anfallskrig mot Ukraina. Finland deltar aktivt i det internationella samarbetet kring försörjningsberedskapen inom Europeiska unionen, Nato och de nordiska länderna samt på bilateral basis. Samarbetet kompletterar den nationella beredskapen, som dock utgör utgångspunkten för Finlands modell för försörjningsberedskap.

Bilateralt samarbete

Finland har bilaterala avtal med Sverige (107/1992) och Norge (55/2006) om ekonomiskt samarbete i krissituationer. I dessa försörjningsberedskapsavtal har man kommit överens om exempelvis byte av varor, gemensamma förfaranden och informationsutbyte. Arbets- och näringsministeriet är ansvarsministerium för båda avtalen. Dessutom har Finland till följd av Europeiska unionens råds direktiv (2009/119/EG) ingått bilaterala avtal om upplagring av olja med Sverige, Estland, Danmark och Lettland.

Multilateralt samarbete

Nordiskt samarbete

De nordiska statsministrarna gav på Finlands initiativ 2021 ett gemensamt uttalande om utvecklingen av samarbetet kring försörjningsberedskapen. I uttalandet betonades att Norden ska bli världens mest hållbara och integrerade region före 2030 och att de nordiska länderna tillsammans har bättre beredskap att möta framtidens utmaningar. Vid de nordiska statsministrarnas möte föreslog Finland att de nordiska ländernas övergripande säkerhet utvecklas genom att ett nytt nordiskt försörjningsberedskapsnätverk inrättas. Under ledning av arbets- och näringsministeriet har förberedelser gjorts tillsammans med alla nordiska länder och självstyrande områden för att etablera nätverket samt fastställa dess mål och arbetsformer.

EU-beredskap

Traditionellt har EU inte ansetts ha behörighet att direkt reglera hur medlemsstaterna hanterar kriser på nationell nivå, men EU:s lagstiftning omfattar även sektorer som har direkta eller indirekta konsekvenser för den nationella säkerheten. Lissabonfördraget, som trädde i kraft 2009, med dess klausul om ömsesidigt försvar och klausul om ömsesidigt bistånd, har dock stärkt EU:s ställning i frågor om försörjningsberedskap. Dessutom har förändringarna i säkerhetsmiljön lett till att frågor om försörjningsberedskap i allt högre grad behöver uppmärksammas även på unionsnivå.

Med tanke på försörjningsberedskapen har unionens hantering av störningssituationer på senare tid stärkts särskilt när det gäller energisäkerhet, skydd av kritisk infrastruktur, militär försörjningsberedskap och cybersäkerhet. Våren 2025 antogs dessutom EU:s strategi för en beredskapsunion (JOIN(2025) 130 final), som kompletterar andra EU-initiativ för beredskap. Strategin innehåller totalt 66 åtgärder.

En av de centrala rättsakterna som påverkar försörjningsberedskapen är CER-direktivet om kritiska entiteters motståndskraft, som sattes i kraft i Finland genom lag den 1 juli 2025. Syftet med direktivet är att förbättra kritiska tjänsters motståndskraft genom att utvidga verktygslådan för beredskapsåtgärder.
Europeiska unionens cybersäkerhetsdirektiv (NIS2) syftar till att säkerställa en gemensam nivå för cybersäkerheten. NIS2-direktivet, som sattes i kraft nationellt den 8 april 2025, stärker informationsutbytet om säkerhetsincidenter samt skapar gränsöverskridande myndighetsstrukturer för att stödja hantering av störningar.

• EU:s strategi för en beredskapsunion 
• Lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft
• Europeiska unionens cybersäkerhetsdirektiv

Natos resiliensarbete

I och med medlemskapet i Nato deltar Finland fullt ut i det resiliensarbete som bedrivs inom alliansen. Natofördraget ålägger medlemmarna att upprätthålla nationell motståndskraft mot attacker. Nationella arrangemang för civil beredskap och försörjningsberedskap står i centrum för detta åtagande.

Nato har ingen bindande styrningsrätt över medlemsländernas försörjningsberedskapsarbete, men har infört en bedömningsmodell med sju grundläggande krav som medlemsländerna kan använda för att utvärdera sin beredskapsnivå. Det resiliensarbete som bedrivs inom Nato bör ses parallellt med det arbete som sker inom EU, eftersom unionens harmoniserade lagstiftning har stor betydelse för genomförandet av försörjningsberedskapen.

• Natos resiliensarbete | finlandabroad.fi