En ny EU-förordning om marknadskontroll och överenskommelse för produkter

Marknadskontrollen för produkter och de regler som gäller ömsesidigt erkännande har reformerats i Europeiska unionen.

Bakgrund och utgångspunkter

Europeiska komissionen antog hösten 2017 två förordningsförslag som utgjorde det så kallade varupaketet. Det ena av förordningsförslagen gällde överensstämmelse för produkter och marknadskontroll (nedan ”marknadskontrollförordningen”) och det andra förordningsförslaget ömsesidigt erkännande av varor. Båda EU-förordningarna har nu antagits och publicerats i EU:s officiella tidning. I fråga om 2008 års reglering ersätter förordningarna den tidigare förordningen om ömsesidigt erkännande (EG) nr 764/2008 samt förordningen om ackreditering och marknadskontroll (EG) nr 765/2008 till den del som gäller annat än ackreditering.

Tillämpningsområdet för marknadskontrollförordningen (EU) 2019/1020 är omfattande och gäller större delen av produktsektorerna med förenhetligad EU-reglering, medan förordningen om ömsesidigt erkännande av varor (EU) 2019/515 lämpar sig för de varor vars reglering inte har förenhetligats på EU-nivå. I det här sammanhanget presenteras förordningen om marknadskontroll och överensstämmelse för produkter.

Marknadskontrollförordningens innehåll

Syftet med marknadskontrollförordningen är att minska antalet produkter som inte överensstämmer med kraven på den inre marknaden, stärka marknadskontrollen och förbättra den inre marknadens funktionssätt. Ett annat syfte är att skapa lika konkurrensförhållanden för alla ekonomiska aktörer.

Marknadskontrollförordningen tillämpas på produktsektorer som täcks av 70 sektorspecifika EU-varuförordningar. Dessa har listats i bilaga I till förordningen. Större delen av bestämmelserna i marknadskontrollförordningen gäller marknadskontrollmyndigheter och deras verksamhet. I förordningen finns även bestämmelser om förfaranden som gäller kontroll av de yttre gränserna samt åläggs ekonomiska aktörer skyldigheter.

Med den nya marknadskontrollförordningen strävar man för sin del efter att svara mot de utmaningar som de produkter som hamnar i EU-området från tredjeländer och inte överensstämmer med kraven orsakar. Å ena sidan är sådana produkter ofta en säkerhetsrisk för användaren, och å andra sidan en brist i överensstämmelsen med EU-lagstiftningen kan medföra en konkurrensfördel för dessa aktörer som är etablerade utanför EU-området och på vars produkter det är svårt att utöva marknadskontroll. I artikel 4 i förordningen ställs det som villkor för att få släppa ut en produkt på marknaden inom EU-området att en ekonomisk aktör som är etablerad inom EU-området har utsetts för produkten. Aktören ansvarar för vissa uppgifter som gäller överensstämmelse för produkten och mot vilken marknadskontrollmyndigheten kan vidta vissa åtgärder. En sådan ekonomisk aktör är i första hand tillverkaren eller importören men om dessa saknas är antingen tillverkarens auktoriserade representant eller i sista hand leverantören av distributionstjänster aktör. Dessa krav i artikel 4 tillämpas dock endast på vissa i huvudsak riskbaserat utvalda produktsektorer som anges i artikeln. I fråga om tillämpningen av artikeln är också bestämmelsen i artikel 6 om produkter som säljs online eller genom andra metoder för distansförsäljning ska anses ha tillhandahållits på marknaden central.

En ny metod i marknadskontrollförordningen för att effektivisera marknadskontrollen är olika samarbetsförfaranden mellan myndigheter.

I förordningen föreskrivs om till exempel följande samarbetsförfaranden:

Artikel 9 – marknadskontrollmyndigheternas gemensamma aktiviteter med andra myndigheter och ekonomiska aktörer
Artikel 12 – referentbedömningsförfarande som marknadskontrollmyndigheterna kan delta i om de så önskar
Artiklarna 22–24 (kapitel VI) - medlemsstaternas gränsöverskridande ömsesidiga assistans mellan marknadskontrollmyndigheter
Artiklarna 29–35 (kapitel VIII) – övrig samordnad tillsyn och internationellt samarbete

Därutöver har de förfaranden som gäller samarbetet mellan marknadskontrollmyndigheter och tullmyndigheter i fråga om kontrollen av de yttre gränserna preciserats för att effektivisera kontrollen (kapitel VII).

I förordningen föreskrivs om en miniminivå för marknadskontrollmyndigheternas befogenheter (kapitel V). Som nya befogenheter i marknadskontrollmyndigheternas minimibefogenheter ingår bland annat befogenheten att köpa varuprover under fingerad identitet samt befogenheten att kräva att ett visst innehåll avlägsnas från ett onlinegränssnitt eller i sista hand kräva en begränsning av åtkomsten till onlinegränssnittet. Enligt artikel 15 i förordningen får medlemsstaterna ge sina marknadskontrollmyndigheter rätt att från den ekonomiska aktören återkräva alla kostnader för sin verksamhet i fall där produkten konstaterats inte överensstämma med kraven.

Marknadskontrollförordningen publicerades i EU:s officiella tidning den 25 juni 2019, och den träder i kraft den 15 juli 2019. Förordningen kommer att börja tillämpas i huvudsak två år efter ikraftträdandet, dvs. den 16 juli 2021. Ett flertal frågor i marknadskontrollförordningen ska ännu föreskrivas i den nationella lagstiftningen, och tiden för genomförandearbetet är två år som nämnts ovan. Även kommissionen har en central roll i frågor som gäller genomförandet och tillämpningen av förordningen.

Ytterligare upplysningar: emilia.tiuttu(at)gov.fi