FI SV EN

EU:s energipaket behandlas i snabb takt – hur ska vi göra det ännu bättre?

21.12.2017 9.46
Kolumn

Regeringen godkände den 24 november 2016 en nationell energi- och klimatstrategi fram till 2030. Sex dagar senare lade Europeiska kommissionen fram en hög med lagstiftningsförslag, känd som paketet för ren energi, vars syfte är att genomföra EU:s energi- och klimatmål på ett omfattande och konsekvent sätt. Estlands EU-ordförandeskapsperiod kulminerar denna vecka då energirådet nådde enighet om fyra centrala författningar. Då trilogerna som ska föras med Europaparlamentet inleds är det dags för ett mellanbokslut för att se hur paketet har framskridit såväl när det gäller Finlands som också EU:s mål, vad som ännu kan förbättras.

Man brukar säga ”energieffektivitet först” då det ska skapas en vision om energipolitiken. Vid behandlingen av paketet för ren energi har detta hållit streck: ministerrådet nådde i juni 2017 enighet om både det allmänna energieffektivitetsdirektivet och energieffektivitetsdirektivet för byggnader. När det gäller förbättring av effektiviteten höjdes ambitionen på EU-nivå genom att man uppställde ett mål på 30 istället för 27 procent. Å andra sidan fick målet inte epitetet ”bindande”, en fråga som man med säkerhet återkommer till genom medbeslutandeförfarande med Europaparlamentet. Direktivet som gäller byggnader är som första författning i paketet redan i trilogskedet.

Finland har redan gjort mycket för energieffektiviteten. Att vår industri är energiintensiv innebär en utmaning då man mekaniskt mäter framstegen utifrån den samhällsekonomiska energiförbrukningsnivån. Rådets inställning till energieffektivitetsdirektivet är i varje fall positiv. Allmänt taget borde man fästa mer uppmärksamhet vid energisystemens totala effektivitet samt vid en intensivare ömsesidig integrering mellan uppvärmnings/avkylningssektorn, elsystemet och trafiken. Detta betyder bland annat en utveckling av smarta nät samt utbuds- och efterfrågeflexibilitet. Reglering av energieffektivitetsåtgärder som går in på detaljer borde undvikas.

Elmarknaderna har en vittgående betydelse

Fungerande elmarknader är i ekonomisk och operativ mening en nyckel inte bara till ökad effektivitet utan också till minskade kostnader och ekonomisk tillväxt. Marknader som erbjuder rätta prissignaler för efterfrågan och utbud minskar behovet av kraftverks- och nätinvesteringar och ger konsumenten möjlighet att spara på sin elräkning. De förslag som behandlats i rådet denna vecka ger en god grund för utvecklingen: utgångspunkten är marknader av typen energy only där priserna i framtiden bestäms med 15 minuters intervaller, vilket uppmuntrar efterfrågeflexibilitet, utveckling av ellager osv. Fungerande dagliga marknader och reglerkraftsmarknader möjliggör sålunda att väderleksberoende vind- och solenergi utnyttjas mer omfattande.

Nackdelen är att den nationella regleringen av konsumentpriser enligt rådets ståndpunkt fortfarande är möjlig under oöverskådlig framtid. Väsentligt är dock att en sådan prismanipulering inte får leda till en snedvriden europeisk partimarknad. Det gavs även utrymme för användande av kapacitetsmekanismer, dock inte enbart utgående från prövning av nivån i medlemsstaterna utan också utgående från prövning av nivån i Europa. Här måste man vara särskilt försiktig så man inte förstör verksamhetsförutsättningarna för elmarknaderna. För Finland är det viktigt att skapa fungerande regler för de s.k. strategiska reserverna (effektreserven); det rör ju sig om en reservkapacitet som bara används för att upprätthålla eleffektiviteten i exceptionella situationer, inte för att påverka marknadspriserna.

Undanröjandet av fysiska flaskhalsar i elöverföringen är en av de centrala metoderna för att främja marknaderna. Till denna del hade nivån på ambitionen kunnat vara högre i rådet. Övergångstiderna som behövs för att undanröja problemen kan bli tämligen långa bland annat i Tyskland. Något som nära anknyter till detta är att bildandet av prisområden snabbare borde avspegla nätets belastning.

Regleringen av sammanlänkningar som ska riktas till tredje länder blev ett aktuellt diskussionsämne i samband med ändringsförslaget till gasmarknadsdirektivet i november. Frågan är viktig för oss som bor i EU:s gränsländer. Eftersom de nuvarande bestämmelserna och förslagen har utarbetats med tanke på ett annat läge var det klokt av rådet att låta definitionerna på sammanlänkningar bli föremål för ytterligare överväganden.

Den för Finland viktiga bioenergins roll erkändes

Vår nationella energi- och klimatstrategi är ambitiös och syftar till att öka andelen förnybar energi till 50 procent av slutkonsumtionen år 2030. I trafiken är målet att öka de förnybara energikällornas andel till 30 procent, i praktiken närmast genom att utnyttja avancerade biodrivmedel. I paketet för ren energi har Finland ett särskilt intresse av hur man i unionen behandlar vår centrala energikälla dvs. bioenergin. Utgångspunkten bör naturligtvis vara att alla förnybara energikällor behandlas jämlikt och teknikneutralt.

Med tanke på utnyttjandet av en träbaserad energi är det ytterst viktigt att man redan tidigare under hösten kom fram till en fungerande lösning när det gäller LULUCF-förordningen som reglerar markanvändning och räknandet av kolsänkor. Resultatet är gott eftersom det möjliggör ett förnuftigt utnyttjande av skogarna och att det virke industrin behöver även kan anskaffas i Finland. Efterfrågan på träråvaror baserar sig naturligtvis framför allt på behoven hos skogsindustrin och i allmänhet hos den träförädlande industri; som energi lämpar sig närmast avfall och rester som uppstår i processerna.

I energirådet förhandlande man om ett ställningstagande till direktivet om förnybar energi. Väsentligt för Finland var att finna fungerande kriterier för hållbarhet både för den allmänna energianvändningen av skogsbiomassa och för biodrivmedel. Båda dessa har uppnåtts. Skogsbiomassans hållbarhet ska enligt rådets uppfattning bedömas utifrån ett sk. riskbaserat angreppssätt, vilket administrativt sett är vettigt och effektivt.

När det gäller biodrivmedel stannade rådet för en råvaruförteckning som motsvarar nuläget. En sådan lösning – då den passerat medbeslutandeförfarandet – skulle skapa kontinuitet och förutsägbarhet för produktionen och utnyttjandet av biobränslen såväl i Finland som i hela Europa. Vår önskan är dock att man ska uppställa ambitiösare mål i synnerhet när det gäller avancerade biobränslen. De slutliga målen fastställs i nästa års triloger. I praktiska energi- och klimatlösningar har trafiken en nyckelroll då det gäller att minska utsläppen inom ansvarsfördelningssektorn, och det är klart att det behövs många olika tekniker då man även tar i beaktande de varierande förhållandena. Till exempel i den tunga vägtrafiken är användningen av biodiesel ett kostnadseffektivt sätt att minska växthusgasutsläpp.

Positivt i direktivet för förnybar energi är också bland annat strävan att främja förnybar energi i olika former, till exempel inom uppvärmnings- och avkylningssektorn. Stödsystemen ska dock inte öppnas för projekt som genomförs i andra länder. Detta skulle också vara problematiskt när det gäller den styrande verkan man söker med medlemsstaternas stöd.

Förvaltningsmodellen styr genomförandet av en energiunion

Med energiunionens förvaltningsmodell skapas spelregler för sammanjämkning av energimålen på EU-nivå och medlemsstaternas nationella politikområden. En central metod för detta utgörs av integrerade energi- och klimatplaner som kommissionen och medlemsstaterna ser över tillsammans och som uppdateras kontinuerligt. I planerna ställer medlemsstaterna upp sina egna mål som, i synnerhet när det gäller förnybar energi och energieffektivitet, borde leda till att målen på EU-nivå för 2030 uppfylls. I förhandlingarna är det viktigt för Finland att alla relevanta förhållanden – bland annat i anslutning till utnyttjandet av bioenergi – kan tas i beaktande då man bedömer hur målen uppnåtts.

De första egentliga energi- och klimatplanerna ska sannolikt före utgången av 2019 lämnas till kommissionen. Vid samma tid ska det upprättas en långsiktig strategi för låga utsläpp (long-term low emission strategy). För oss finländska energitjänstemän bjuder detta på särskild brådska eftersom Finland hösten 2019 är ordförandeland i EU i ett läge då EU:s parlament och kommission nyligen har bytts ut och Finland har haft riksdagsval. Ett mer generellt problem med förvaltningsmodellen är de ytterst arbetssamma rapporteringsskyldigheterna.

Kvaliteten på författningarna och hur de fungerar får inte glömmas bort

Då den finländska strategin skrevs var utgångspunkterna en kostnadseffektiv minskning av utsläpp, fungerande elmarknader samt ett omfattande utnyttjande av förnybar energi. I vår energi- och klimatpolitik måste vi förstås ta Finlands naturliga särförhållanden i beaktande, såsom uppvärmningsbehoven som följer av klimatet och de långa transportavstånden. Samtidigt ska vår råvarubas beaktas, i synerhet skogsbiomassas betydelse.

Paketet för ren energi verkar till väsentliga delar möjliggöra att både Finlands egna och EU:s gemensamma strategiska mål uppfylls på ett ambitiöst sätt. För oss som i sinom tid genomför författningarna är det dock viktigt att också säkerställa författningarnas kvalitet och funktion. I Bryssel förhandlar man om direktiv i olika takt och delvis med olika förhandlare, men slutresultatet ska vara konsekvent. I de fortsatta förhandlingarna bör man också se till att de styrmedel som väljs är förutsebara, kostnadseffektiva och vettigt dimensionerade. Metoder på marknadsvillkor som i det stora hela är genomförbara är bättre än sådana som är skräddarsydda och baserar sig på detaljerad reglering.

Riku Huttunen
överdirektör för energiavdelningen