FI SV EN

Den nordiska energipolitiken behöver friskas upp

25.10.2017 10.00
Kolumn

Jorma Ollilas utredning om utvecklandet av det nordiska energisamarbetet har gjort ämnet aktuellt, och inte utan orsak. Elmarknaden i regionen är en framgångshistoria som skapar gemensamma fördelar – trots några små hinder på vägen. Att fördjupa det övriga energisamarbetet är dock en mer komplex fråga. I brist på lagstiftningsbehörighet och annan behörighet baserar sig det nordiska samarbetet starkt på frivillighet. En naturligt förenande faktor är inställningen till Europeiska unionens initiativ.

År 2016, när Finland var ordförande i Nordiska ministerrådet, bad ministerrådet Jorma Ollila att göra en utredning om utvecklandet av det nordiska energisamarbetet under de kommande 5–10 åren. Utredningsrapporten överlämnades till ministerrådet i juni 2017. Både utifrån utredningen och på ett allmännare plan i och med att energisektorn utvecklas är det på sin plats att skissera upp en bild av det nordiska energisamarbetets roll och framtid.

En bihandling i elmarknadens framgångshistoria

Såsom ofta har konstaterats har grossistmarknaden för el i regionen varit en stor framgång i och med att de olika profileringarna i de nordiska ländernas och numera även de baltiska ländernas energiproduktion har vänts till en styrka genom den gränsöverskridande handeln. Här har man lyckats med att få ut nyttan av en öppen elmarknad. Den regionala integrationen i norra Europa har också utgjort en stark förebild för den elmarknadsmodell som det för närvarande förhandlas om i Europeiska unionen.

Naturligtvis uppstår det också ibland meningsskiljaktigheter grannar emellan, vilket illustreras av den aktuella tvisten mellan våra länders stamnätsbolag om balansregleringen i elsystemet. Där handlar det dock i grund och botten om förfaranden och makt när det gäller beslutsfattandet, men även om vissa dåligt övervägda initiativ. Jag är dock säker på att man även i denna fråga kommer fram till en fungerande lösning, som respekterar de nationella stamnätens strikta systemansvar i sina egna länder. Även EU:s regelverk förpliktar till detta.

Utvecklandet av en gemensam slutkundsmarknad har blivit något av en nordisk evighetsfråga. I debatten förenklas den lätt till en fråga om huruvida kunden borde få två elfakturor (överföring och energi) eller om man borde välja en elhandlarcentrisk modell där kunden får endast en faktura. En mycket väsentligare fråga än hur många fakturor summan ska delas upp på är dock hur marknaden fungerar generellt. I Finland förekommer inga betydande problem, och konkurrensen fungerar. När det gäller harmoniseringen av slutkundsmarknaden bör man också i ärlighetens namn notera att de stora nordiska och de små lokala energibolagens intressen går i sär.

Grundstenarna för samarbetet bör läggas på plats

Om man talar om energipolitiken i vidare bemärkelse är det lätt att understödja Ollilas huvudförslag att det nordiska samarbetet behöver en klarare gemensam syn. Jag anser att det är viktigt att förstå den väsentliga skillnaden mellan en sådan här strategisk vision och en egentlig gemensam energistrategi. En vision innehåller en tanke om ett gemensamt mål, som man försöker uppnå under rådande energiomställning med hjälp av synergieffekter och samarbete. Givetvis är det också skäl att bestämma de viktigaste konkreta områdena och målen för samarbetet.

En egentlig energistrategi måste dock upprättas på medlemsstatsnivå, eftersom en sådan kräver politisk och juridisk behörighet och politiskt och juridiskt övervägande samt mycket bred och sakkunnig tjänstemannaberedning. Ett exempel på en sådan är vår egen nationella energi- och klimatstrategi som sträcker sig fram till 2030. Detta avlägsnar dock inte på något sätt behovet att i beredningsskedet diskutera strategierna med våra grannländer. Nationella energi- och klimatplaner och konsultationer i anslutning till dem förutsätts också av förvaltningsmodellen för EU:s energiunion.

Den analys som Jorma Ollila presenterat om effekterna av nationella skatter, tariffer m.fl. faktorer som inverkar på investeringsmiljön är i linje med det ovannämnda. Exempelvis harmonisering av beskattningen skulle vara mycket svårare och skulle i praktiken kunna ske endast genom EU-lagstiftning, om ens det.

Merparten av ramarna för energipolitiken bestäms numera av EU. Den kanske största potentialen för att öka det nordiska samarbetet finns i påverkansarbetet i EU. Ett aktuellt exempel på behovet av sådan samordning är hållbarhetskriterierna för bioenergi och biobränslen, där en gemensam röst från de nordiska länderna skulle vara starkare än ländernas enskilda röster. Även här måste dock den gemensamma nämnaren och budskapet hittas på ett mycket allmänt plan, eftersom våra länder har olika utgångspunkter.

Påverkansmöjligheterna försämras visserligen också av att Norge inte är medlem i EU. Norge är med på den inre energimarknaden via EES-avtal, men i fråga om de bestämmelser som tillämpas är landet dock minst ett steg efter EU-länderna. I energipolitiken utkristalliseras också Norges balansgång mellan de fördelar som EU-marknaden ger och den handlingsfrihet som kommer av att stanna utanför unionen.

Något att tänka på för framtiden

De nordiska länderna har enormt mycket att ge i den accelererande omställning av energisystemen som pågår runt om i världen. Tekniskt kunnande och annat kunnande finns inom såväl energiproduktion och energieffektivitet som exempelvis systemadministration. Detta kunnande behöver man dock förena och utveckla även på nordisk nivå. Utredarens förslag om energiforskning och energiinnovationer är likaså motiverade. Pionjärskap bör fördomsfritt främjas. De nordiska länderna är mycket lämpliga testmiljöer för framtida lösningar. Ett exempel på det är det planerade projektet för smarta elnät på Åland.

Man måste också lyckas med att omvandla kunnandet till export och tillväxt. Jag ser det som särskilt viktigt att utnyttja internationella forum där såväl regeringar, forskningsinstitutioner som företag är med. Clean Energy Ministerial och Mission Innovation har här en särställning för oss, eftersom fyra små nordiska länder i de forumen har fått plats som jämlikar bland de större – G20-ekonomierna – för att utveckla lösningar för ren energi.

Följande CEM- och MI-möten arrangeras tillsammans av Sverige, Finland, Danmark, Norge och Europeiska kommissionen i maj 2018 i Köpenhamn och Malmö. Det är fråga om en närapå unik möjlighet att presentera det nordiska energikunnandet för en global publik. Finländska företag är varmt välkomna att delta.

Governance?

Enligt vilka strukturer borde det nordiska energisamarbetet då byggas upp? Det är ett faktum att denna verksamhet är mycket svagt institutionaliserad och samtidigt fullständigt beroende av en gemensam vision.

Den lagstiftande makten ligger hos EU och de enskilda staterna. De nordiska organen behöver dock inte vara endast diskussionsforum – elmarknaden visar att gemensamma intressen och en gemensam vilja kan leda till utmärkta resultat. Det gäller bara att få ut det bästa ur verksamhetens frivilliga karaktär.

I verksamhetssätten finns det garanterat sådant som kan förbättras. Som jag ser det är en av de sämsta kutymerna i det nordiska samarbetet den skenbara diskussionskulturen: man hör varandra, men man lyssnar inte på varandra. Användningen av ”skandinaviska” på officiella möten underlättar inte heller kommunikationen. Det läggs mycket energi på själva argumentationen, men man kommer sällan fram till klara ståndpunkter som skulle ge ett fokus för det praktiska arbetet. Man kunde kanske pröva rak kommunikation enligt finländsk modell...

De yttre ramarna för samarbetet – arbetsgrupper och förfaranden – borde också utvecklas så att de fungerar bättre. Jorma Ollilas förslag innehåller tankar även om detta. Exempelvis ett nordiskt tjänstemannalett elmarknadsforum kunde bilda ett fungerande diskussionsforum mellan förvaltning, regulatorer och företag. För egen del, i egenskap av överdirektör för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet, understöder jag den tanken och bjuder även in andra att sluta sig till den.

Följande gång som det nordiska politiska energisamarbetet får chansen att visa vad det går för är i slutet av november, när energiministrarna samlas i Oslo. I ministerrådet vore det behövligt att staka ut följande steg utifrån de förslag som Ollila presenterat. Den ständigt föränderliga världen omkring oss stannar inte upp och väntar på oss.

Riku Huttunen, överdirektör för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet