Enbart pengar räcker inte till – en konsekvent reglering är nyckeln till EU:s klimatmål

I Finland och hela Europa pågår ett stort antal klimatinvesteringar. I planerna ska tusentals vindkvarnar på land och till havs, väte och elektrobränslen samt många andra innovativa energilösningar påskynda övergången till klimatneutralitet. I och med coronaåterhämtningen utlovas offentlig finansiering för en grön övergång från många riktningar. Stora sedlar ger dock resultat endast under förutsättning att den regelverksmiljö som är kritisk med tanke på investeringarna är i ordning.

Fit for 55 – EU:s pussel för att minska utsläppen

EU:s mål är klimatneutralitet (net-zero) år 2050. Som bäst håller klimatlagen på att färdigställas. Målet är att minska utsläppen av växthusgaser med minst 55 procent från 1990 års nivå fram till 2030. För att genomföra detta kommer Europeiska kommissionen i somras att lägga fram ett omfattande paket med författningsförslag som går under namnet Fit for 55 (FF55).

Den första centrala frågan är hur EU:s utsläppshandel (ETS) ska utvecklas. Systemet omfattar för närvarande energiproduktion och industri i stor skala. När det gäller utvidgningen av utsläppshandeln har man särskilt tagit upp sjötrafiken, landsvägstrafiken och byggnaderna, dvs. de branscher för vilka också separata system för handel med utsläppsrätter skulle kunna omarbetas. Då skulle den så kallade ansvarsfördelningssektorn, där varje medlemsstat åläggs ett eget nationellt åtagande om utsläppsminskning, krympa på motsvarande sätt.

Det väsentliga i utvecklandet av författningsarkitekturen är att inrikta sig på kostnadseffektivitet. För att resurserna ska användas både ekonomiskt och ekologiskt så bra som möjligt, bör kostnaderna för en utsläppssänkning på ett ton åtminstone vara ungefär lika stora inom både utsläppshandeln och ansvarsfördelningssektorn i olika länder – och detsamma gäller på lång sikt också de utsläpp av växthusgaser som sänkorna medför. Det är motiverat att sköta de utmaningar som den regionala och sociala rättvisan medför i första hand genom de stödsystem som är avsedda för dessa, inte genom klimatpolitiken.

En översyn av direktiven om energieffektivitet och förnybar energi ingår i FF55-paketet. Det är uppenbart att målen skärps. I bestämmelserna om energieffektivitet bör man dock beakta att de energisystem som är kopplade till varandra i framtiden förutsätter många energiomvandlingar. Det är således viktigare än den totala användningen att den energi som används är utsläppsfri. Inga artificiella hinder eller osäkerhet som minskar investeringarna bör skapas för utnyttjandet av förnybara energikällor, biobaserade eller andra.

För att kunna ta förarplatsen när det gäller nya energilösningar måste EU effektivt genomföra integreringen av energisystemen och vätestrategin. Exempelvis tydliga regler som beaktar industrins verksamhetsförutsättningar i fråga om utnyttjande av koldioxid samt hållbarheten hos väte och elbränslen skulle redan i sig starta investeringar i branschen.

FF55 innehåller också bland annat LULUCF-reformen, energiskattereformen och en eventuell mekanism för koldioxidtullar. Det är en utmaning att genomföra alla dessa och de påverkar direkt företagens verksamhet. Förhandlingarna kommer säkert att ta tid.

Ologisk taxonomi i fråga om hållbar finansiering

Samtidigt, som ett disharmoniskt preludium för FF55-förslagen, ska kommissionen med stöd av sin delegerade befogenhet anta en rättsakt om finansiering av bekämpningen av klimatförändringen. Den ursprungliga tanken var att ge finansiärerna tydliga noter för att bedöma de nya energiprojektens hållbarhet. Detta har en direkt inverkan på valet av finansieringsobjekt och priset på finansieringen.

Utifrån utkastet till rättsakt verkar resultatet inte motsvara sitt syfte. Reglerna är hundratals sidor långa och till många delar inkonsekventa eller står i strid med unionens befintliga lagstiftning. Detta gäller bland annat vattenkraft och bioenergi.

Den centrala principen om teknikneutralitet förverkligas inte i fråga om klimatinvesteringar, eftersom olika åtgärder inte bedöms enligt rättvisa och enhetliga kriterier. Och det mest speciella är att till och med vissa fossila investeringar som baserar sig på naturgas skulle klassificeras som hållbara i taxonomin!

Det ologiska gäller uppenbarligen också kärnenergi: den har i detta skede inte alls tagits med i taxonomiregelverket. Den officiella grunden för denna särbehandling är att det inte finns någon lösning på kärnavfallshanteringen. Åtminstone vi i Finland har världens första slutförvaringsanläggning för använt kärnbränsle, som för närvarande byggs på Olkiluoto.

Principen Do No Significant Harm (DNSH), som allmänt ingår i taxonomin, förutsätter att klimatprojekten inte i betydande grad stör de övriga miljömålen. Det är dock uppenbart svårt att tillämpa principen, vilket framgår av det ovan beskrivna.

Och EU:s gröna återhämtningspaket?

EU håller för närvarande på att sammanställa ett omfattande återhämtningspaket och samtidigt en väldig inkomstöverföring mellan medlemsstaterna. Faciliteten för återhämtning och resiliens (Recovery and Resilience Facility, RRF) är starkt inriktad på och främjar en grön övergång. Återhämtningspaketets största betydelse är en synkronisering av de europeiska åtgärderna inom såväl den ekonomiska politiken som klimatpolitiken.

Att betona klimatet är ett utmärkt val i rätt tid. Det kan ge ytterligare fart till till exempel industriella processer som baserar sig på väte. Det är dock viktigt att man vid bedömningen av de investeringar som finansieras inte koncentrerar sig enbart på de utsläppsminskningar som de ger upphov till, eftersom tyngdpunkten då lätt ligger på traditionella lösningar. Det väsentligaste är att demonstrera nya lösningar och tekniker som kan kopieras hos oss och på andra håll. Koldioxidavtrycket av återhämtningsfinansieringen, dvs. de positiva multiplikatoreffekterna, är då som störst.

Det sätt på vilket RFF genomförs leder tyvärr till att de stöd som riktas till EU:s medlemsstater är mycket olika stora. Detta får inte snedvrida konkurrensen eller leda till ineffektiv användning av pengarna. Kommissionen har därför ett stort ansvar för kontrollen av hur stödet används, även när det gäller en förnuftig tillämpning av DNSH-principen.

Dålig reglering kan undergräva klimatåtgärderna

Den globala uppvärmningen stoppas inte utan massiva investeringar och en stor mängd lösningar och tekniker. Det går inte att uppnå målen enbart med offentliga medel, i det stora hela är det viktigare att få igång privata miljarder.

Vi har helt enkelt inte råd att välja lösningar på andra grunder än objektiva. En osammanhängande reglering bromsar upp investeringarna eller för dem till länder med lättare reglering. EU måste vara målmedveten och konsekvent inte bara i fråga om sina mål utan också i sina åtgärder.

Riku Huttunen är avdelningschef vid energiavdelningen i arbets- och näringsministeriet