Det finns mycket att lösa i EU:s klimatpaket
Europeiska kommissionen gav sitt förväntade paket Fit for 55 i juli som siktar på 2030. Den egentliga behandlingen av förslagen inleds i EU i början av höstperioden. Utöver enskilda lagförslag är det nödvändigt att bedöma hur paketet som helhet påverkar ekonomin och till exempel införandet av ny teknik. Det är dock inte alltid lätt eller okomplicerat att göra bedömningar.
Klimatåtgärdernas arkitektur finslipas
Det omfattande paketet bearbetades i kommissionen in i det sista, och här är det möjligt att beskriva endast några av dess huvuddrag. Den första iakttagelsen är att kommissionen inte anvisade utsläppsminskningar till EU:s gemensamma utsläppshandel i förväntad
Förändringarna mellan de två huvudsektorerna var annars förväntade. Sjötrafiken ska enligt förslaget anslutas till den allmänna utsläppshandeln. Växthusgasutsläppen från vägtrafiken och uppvärmningen av byggnader ska i sin tur överföras till en egen, ny utsläppshandel som i praktiken fungerar via bränsledistributörerna.
När det gäller markanvändningen, dvs. LULUCF-sektorn, är förslaget ganska enkelt och innebär en motiverad omställning mot genuina, statistikförda utsläpp och avgångar.
Energin regleras onödigt detaljerat
För att paketets mål ska nås behövs skärpningar också i energilagstiftningen. Förslaget till direktiv om energieffektivitet är som väntat mycket krävande, rentav i oskälig utsträckning. Problemet ligger förutom i de administrativa belastningarna särskilt i kraven på den totala energiförbrukningen: moderna integrerade och rena energisystem – till exempel i anslutning till väteekonomi – minskar inte alltid energiförbrukningen. Tyngdpunkten bör därför ligga på utsläppsminskningar och kostnadseffektiva åtgärder.
Förslaget till direktiv om förnybar energi (RED III) är för sin del mycket omfattande. Det grundläggande målet i EU är tydligt, dvs. att andelen förnybar energi ska höjas till 40 procent av den slutliga energiförbrukningen. Det icke-bindande målet för andelen förnybar energi är för Finland cirka 57 procent. Förslaget innehåller dock ett stort antal detaljerade bestämmelser om bl.a. drivmedel, uppvärmningssektorn, industrin, användningen av skogsbiomassa och havsbaserad vindkraft. Vid förhandlingarna bör man sträva efter att regleringen ska hålla en skälig nivå och vara konsekvent. Bland annat när det gäller hållbarhetskriterierna för bioenergi är det viktigt att bevara förutsägbarheten.
Det förväntade förslaget till koltullar (mekanism för koldioxidjustering) omfattar bland annat stålprodukter, cement och importerad el som är särskilt relevant för Finland. De egentliga tullavgifterna ska tillämpas först efter 2025. Mekanismen är uppbyggd så att den är förenlig med WTO och gratistilldelningen av utsläppsrätter för dessa sektorer beräknas på motsvarande sätt när koldioxidtullarna höjs. Det kvarstår dock många utmaningar när det gäller beräkningen av tullar och de handelspolitiska konsekvenserna.
Det föreslås att energiskattedirektivet ändras till många delar, inklusive utvidgningen av skattebasen och ändringen av beskattningens struktur så att de återspeglar bränslenas klimategenskaper. Det är värt att notera bland annat kravet på att skattenivåerna för bensin och diesel ska förenhetligas. Skattefriheten för flygbränsle och marina bränslen inom EU ska slopas. Inte heller dessa förhandlingar kan förväntas vara lätta.
Utöver det som nämns ovan är trafiken föremål för ett stort antal separata förslag. De gäller utsläppsgränsvärden för personbilar och paketbilar, infrastruktur för distribution av alternativa bränslen, blandningsskyldigheten för flygbränsle samt utsläppsnivån för marina bränslen.
Utsläppen minskar, kostnaderna och kassaflödena preciseras
Det finns ingen anledning att betvivla att EU:s utsläpp inte kan minskas på önskat sätt genom arsenalen i klimatpaketet. En mer väsentlig fråga är hur kraven i praktiken riktas och påverkar.
En tydligare betoning på ansvarsfördelningssektorns skyldigheter än väntat innebär för det första en större ekonomisk belastning för de rikare medlemsstaterna. Grunden för ansvarsfördelningen är BNP per invånare. Finland hör till de länder som har fått det maximala målet.
Också i utsläppshandeln ingår inkomstöverföringar via moderniseringsfonden och den nya sociala klimatfonden (Social Climate Fund), som syftar till att kompensera låginkomsttagare för konsekvenserna av de nya kraven. Kostnaderna för resor och boende stiger i och med de nya skyldigheterna.
Frågan som gäller budgetmakten mellan EU och medlemsstaterna är vart de olika penningflödena från EU ska styras. Kommissionens tydliga strävan är att öka andelen EU:s egna medel. Detta syns både i utsläppshandeln och mekanismen för koldioxidjustering. När allt kommer omkring handlar det om hur mycket EU kan omfördela gemensamma medel. Återhämtningspaketet är ett stort och kontroversiellt exempel på detta.
Hur främjar författningshelheten nya klimatlösningar?
Det som är anmärkningsvärt i paketet är en heltäckande och överlappande reglering av trafiken, men delvis också av byggnaderna och industrin. Detta gör bedömningen av de sammanlagda konsekvenserna mycket utmanande när man också beaktar den snabbt föränderliga omvärlden.
I vilket fall som helst är konsekvenserna för vårt näringsliv betydande. Industrins transportkostnader påverkas åtminstone av att sjöfarten ansluts till utsläppshandeln och av växthusgasgränserna, av utsläppshandeln inom vägtrafiken samt av de ändringar som görs i beskattningen. Effekten av allt detta kan med tiden stiga till hundratals miljoner euro per år, och detta innebär en stor utmaning för den nationella intressebevakningen. Exempelvis bör tilläggskostnaderna för vintersjöfarten beaktas, eftersom kopplingen till vår internationella konkurrenskraft är tydlig.
Vid sidan av kostnaderna är regleringens art avgörande: den ska vara konsekvent och förutsägbar för att de investeringar som nu är i planeringsskedet ska komma igång. Regleringen får inte heller i alltför hög grad styra valet av teknik: alla rena lösningar behövs och utvecklingen av dem bör uppmuntras. Detta bör dock beaktas också i större utsträckning både i taxonomin för hållbar finansiering och till exempel i användningen av EU:s innovationsfond.
På det hela taget anger EU:s klimatpaket en tydlig riktning och prioriteringar för klimatåtgärderna, men förslagen återspeglar också unionens skötesynd, en onödigt detaljerad reglering. Klimat- och energiinnovationer utvecklas snabbare än någonsin tidigare och bör ges utrymme och möjlighet.
Riku Huttunen är överdirektör vid arbets- och näringsministeriet och chef för energiavdelningen
