Finland övergår till den nordiska linjen i fråga om sysselsättningstjänster

Som ett led i regeringens sysselsättningsåtgärder reformerar vi sysselsättningstjänsterna. Om vi har som mål en sysselsättningsgrad som är jämförbar med de andra nordiska länderna, finns det skäl för oss att i sysselsättningspolitiken övergå till att utnyttja de metoder som de andra nordiska länderna har använt på ett lyckat sätt. Detta kräver stora reformer av oss, både när det gäller tjänster, arbetssätt och strukturer. Sanna Marins regering arbetar kraftfullt för dessa.

Den nordiska modellen för arbetskraftsservice, som trädde i kraft i början av maj, moderniserar tjänsterna för arbetslösa. Modellen jämkar också påföljdssystemet för utkomstskydd för arbetslösa så att rättigheterna och skyldigheterna är i bättre balans.

Sysselsättningstjänsterna blir mer individuella och frekventa än tidigare. En arbetssökande blir inte lämnad att möta arbetslösheten ensam och förvirrad, utan den arbetssökande får stöd snabbt. Enligt internationell forskning förkortas arbetslöshetsperioderna av just de regelbundna mötena med den arbetssökande, den aktiva arbetsförmedlingen och uppföljningen av jobbsökningen. 

För att det ska vara möjligt med individuell service har vi ökat arbets- och näringsbyråernas och kommunernas resurser med 70 miljoner euro. Med detta har cirka 1 200 nya tjänstemän anställts, vilket innebär en ökning av resurserna med nästan 40 procent jämfört med 2019. I sin storleksklass är detta en unik satsning. 

Den nordiska modellen för arbetskraftsservice kan tänkas bygga på tre helheter. För det första går man i den individuella bedömningen av servicebehovet igenom varje arbetssökandes servicebehov, kompetens och möjligheter att söka arbete. Om den arbetssökandes förutsättningar att söka arbete och få arbete är bristfälliga får den arbetssökande snabbare tillträde till service. 

Å andra sidan innebär frekvent stöd för jobbsökning att en arbetssökande träffar en sakkunnig första gången redan inom fem vardagar efter att jobbsökningen inletts. Efter det ska den arbetssökande få ett intensivare stöd för jobbsökningen än i nuläget. I början av jobbsökningen träffar den arbetssökande en tjänsteman från arbets- och näringsbyrån eller en kommunal tjänsteman från en kommun som deltar i kommunförsöket varannan vecka. Även när arbetslösheten drar ut på tiden ges intensivt stöd.

För det tredje innebär självständig jobbsökning att den arbetssökande i princip själv väljer vilka arbetsmöjligheter han eller hon söker. Detta är en ändring i sättet att tänka. Vi litar på människan. Den sakkunniga stöder emellertid den arbetssökande i att söka lämpliga arbetsplatser. Som jobbsökning räknas till exempel att göra arbetsansökningar och att lämna in en öppen arbetsansökan. De jobb som söks bör vara sådana där det är motiverat att tro att den arbetssökande kan förvänta sig att han eller hon kan sysselsättas.

Om förutsättningarna att bli sysselsatt är i sin ordning ska den arbetssökande söka fyra arbetsmöjligheter under en månad. Undantag från detta kan emellertid göras om till exempel arbetssökandens arbetsförmåga är nedsatt eller om det endast finns ett fåtal lediga jobb i regionen. 

Det är en betydande förändring i vardagen för de arbetssökande, arbets- och näringsbyråerna och personalen vid kommunförsöken. Vi har ett stort antal nya sakkunniga som stöd för sysselsättningen och introduktionsprogrammen har pågått ställvis redan från början av året. Det tar dock sin tid för de nya verksamhetssätten att etableras liksom vid stora förändringar. Jag tror dock att den nordiska modellen för arbetskraftsservice är en välkommen förbättring. Detta är det första steget på den väg där vi på samma sätt som i de övriga nordiska länderna satsar på sysselsättningstjänster.

Arbetsminister Tuula Haatainen