Fit for 55 – var är de bästa sätten att minska utsläppen?
Som mellanled till klimatneutralitet år 2050 ska EU:s mål för minskning av utsläppen fram till 2030 skärpas från 40 procent till minst 55 procent. Även om det ursprungliga målet redan håller på att överskridas är förändringen stor. I synnerhet sättet att genomföra utsläppsminskningar har stor inverkan på övergångspriset och kostnadsfördelningen mellan länderna. Samtidigt behövs stabilitet i regleringen. Kriterierna för hållbar finansiering håller tyvärr på att bli ett hot mot de investeringar som behövs.
På längre sikt får också reglerna om kolsänkor i markanvändning (LULUCF) och utvecklingen av dem en allt större roll. Alla dessa frågor övervägs för närvarande av Europeiska kommissionen, och flera lagstiftningsförslag väntas senast sommaren 2021. Paketet sammanställs under rubriken Fit for 55.
Tidtabellen för behandlingen och ikraftträdandet av de kommande förslagen är ännu öppen. Det är särskilt viktigt för de medlemsstater som gör snabba framsteg när det gäller klimatåtgärder. Finlands mål är att vara klimatneutral 2035, alltså redan halvvägs fram till 2050. Med finländska ögon har därför lagstiftningens förutsägbarhet en särskild betydelse under de närmaste åren.
Utsläppshandeln är ett centralt styrmedel – vad händer med trafiken?
Den EU-omfattande utsläppshandeln (ETS) täcker i synnerhet utsläppen från den tunga industrin och energiproduktionen och är även i fortsättningen ett centralt, marknadsmässigt och teknikneutralt styrmedel. Målet på 55 % begränsar avsevärt utsläppen från ETS-sektorn och påskyndar strukturomvandlingen.
Nu planerar kommissionen en eventuell utvidgning av utsläppshandeln till att omfatta trafik och separat uppvärmning av byggnader. De hör för närvarande till ansvarsfördelningssektorn, som omfattas av de utsläppsminskningsåtaganden som fastställts separat för var och en av EU-medlemsstaterna fram till 2030. Finlands skyldighet är redan nu ganska hård, -39 % av utsläppsnivån 2005.
Om ändringen är bra eller dålig för oss beror på många faktorer, såsom den relativa nivån på utsläppsminskningarna inom de olika sektorerna och hur exakt ändringarna avgränsas och genomförs. Konsekvensbedömningar är därför av avgörande betydelse i detta sammanhang.
I utsläppshandeln eller inte är trafiken ett av de viktigaste objekten för utsläppsminskningar. Det väsentliga är att öka kostnaderna för användningen av fossila bränslen, främja utsläppssnåla drivkrafter och nya fordonsbestånd. Till exempel i Finland kan dessa åtgärder ha en betydande inverkan på såväl transporternas pris som statens skatteinkomster, vilket måste beaktas. Inkomstfördelningseffekten är en politiskt särskilt känslig fråga.
Energidirektiven måste revideras efter noggrant övervägande
På basis av de nationella energi- och klimatplanerna (NECP) kommer EU att överskrida sina nuvarande mål för förnybar energi, men underskrida energieffektivitetsmålen fram till 2030. Vad bör man göra med dessa, med tanke på att tre fjärdedelar av växthusgasutsläppen kommer från energianvändning?
Det är möjligt att skärpa målen för förnybar energi, dock med beaktande av medlemsstaternas rätt att välja sina egna energikällor, inklusive kärnenergi. De hållbarhetskriterier som anges i direktivet ska dock vara förutsägbara långt fram i framtiden för att möjliggöra investeringar.
Energieffektivitet är en utmärkt sak, men det nuvarande direktivet mäter den delvis på ett vilseledande sätt, nämligen den totala energiförbrukningen på samhällsekonomisk nivå. Framtidens flexibla och integrerade energisystem, som bland annat bygger på förnybar el och syntetiska bränslen, kräver oundvikligen många energiomvandlingar. Det viktigaste är att minska utsläppen och använda naturresurserna på det sätt som ur den synvinkeln är effektivast. Detta bör beaktas när bestämmelser granskas.
Nödvändiga investeringar hotas av EU:s taxonomi
Klimatövergången förutsätter massiva investeringar i koldioxidsnåla lösningar och tekniker. Industrins och energisektorns verksamhet är kapitalintensiv och investeringarna långfristiga, varför priset på finansieringen är avgörande.
De kriterier för hållbar finansiering (s.k. taxonomi) som kommissionen utarbetat håller på att överföra en stor del av investeringarna i ren energi till ”kategori B”. Sådana investeringar är eventuellt t.ex. investeringar i anslutning till bioenergi, elbränslen och grundlig renovering av byggnader. När det gäller kärnenergi tar beredningen av bestämmelserna längre tid än de andra, men prognostecknen lovar inget gott. Behandlingen av vattenkraft som är viktig för de nordiska länderna verkar också hård.
Finansinstitut kan dock även i fortsättningen finansiera också annan verksamhet än sådan som har definierats som hållbar i taxonomin. Bestämmelserna har dock stora potentiella konsekvenser för priset på och tillgången till finansiering och därigenom för genomförandet av projekt som är väsentliga med tanke på klimatet.
Eventuellt ska finansiering i fortsättningen sökas hos aktörer utanför EU som har egna intressen och specialvillkor för den finansiering som erbjuds. I värsta fall kan taxonomin också försvåra användningen av EU:s återhämtningsmedel för klimatåtgärder. Är detta vad EU verkligen vill – att klimatinvesteringarna ska försvåras och att utländskt kapital ska användas i strategiska projekt?
Även här är det nödvändigt att respektera medlemsstaternas rätt enligt EU-fördragen att välja sina egna energikällor, särskilt när de är rena och främjar klimatneutralitet.
När det gäller andra relevanta åtgärder är det skäl att beakta en utmanande men viktig strävan att revidera EU-bestämmelserna om energibeskattning. Beskattningen har en central styrande effekt på energianvändningens struktur.
Mycket har också diskuterats om s.k. koldioxidtullar eller mekanismer för att begränsa koldioxidutsläppen för att skydda den inre marknaden mot illojal konkurrens och koldioxidläckage. Trots de ädla syftena kan användningen av dessa instrument vara utmanande och svår att rikta rätt. Därför är det bra att principerna för användning av koltullar nu övervägs som en del av handelspolitikens verktygslåda. Eventuell användning av gränsmekanismer ska alltid basera sig på en omfattande helhetsbedömning.
Detta återspeglar också i övrigt den största utmaningen inom klimat- och energipolitiken: EU – liksom medlemsstaterna – förfogar över många olika instrument, vars utveckling och tillämpning sinsemellan bör vara synkroniserad för att öka effektiviteten. För att målen ska kunna omsättas i koherent verksamhet krävs stark samordning, konsekvensbedömning och öppen dialog.
Överdirektör Riku Huttunen är avdelningschef för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet