FN:s rymdöverenskommelser – ett minne från förr, på väg mot framtiden

Den internationella rymdrätten grundar sig på fem överenskommelser som ingicks på 1960-talet inom FN: Rymdfördraget – grundlagen för rymdverksamhet

Rymdfördraget (Outer Space Treaty), som ingicks 1967, är den viktigaste av alla rymdöverenskommelser. Övriga överenskommelser kompletterar fördragets bestämmelser. Över 100 stater, inklusive Finland, har anslutit sig till fördraget.

Rymdfördragets syfte är att garantera samtliga stater fri och jämlik rätt att utforska och utnyttja rymden. Staterna har skyldighet att samarbeta och att främja öppenhet i rymdverksamheten. Fredligt utnyttjande av rymden betonas och fördraget förbjuder entydigt utsändande av massförstörelsevapen.

Enligt fördraget bär staterna internationellt ansvar för sin nationella rymdverksamhet. För rymdverksamhet som privata aktörer bedriver krävs vederbörande stats tillstånd och övervakning.

Ansvarskonventionen tryggar ställningen för dem som lider skada

Konventionen om internationellt ansvar för skador som orsakas av rymdförmål, som ingicks 1972, syftar till att säkerställa att ersättning för skador ges rättvist. Cirka 100 stater, inkl. Finland, har anslutit sig till konventionen.

Enligt konventionen har den stat som sänt ut ett rymdföremål skadeståndsansvar för skador som rymdföremålet orsakat. Av den utsändande staten krävs ersättning på diplomatisk väg.

Registreringskonventionen bidrar till erhållande av information

Konventionen om registrering av föremål som har sänts ut i yttre rymden ingicks år 1975 och har redan över 60 parter. Finland gör för närvarande förberedelser för att ansluta sig till konventionen.

Registreringskonventionen ålägger den utsändande staten att registrera rymdföremål som den sänt ut i ett nationellt register. FN:s generalsekreterare för ett internationellt offentligt register över rymdföremål. I registret förs in basuppgifter om rymdföremålet, dess uppdrag och position i rymden. 

Räddningsöverenskommelsen hjälper astronauter i nöd

Överenskommelsen rörande räddning och återsändande av rymdfarare och återsändande av föremål som utsänts i yttre rymden, som ingicks 1968, preciserar rymdfördragets reglering som gäller rymdfarare. Överenskommelsen har cirka 100 parter, inkl. Finland.

Enligt överenskommelsen ska staterna hjälpa rymdfarare i nöd som landat på deras territorium och skyndsamt återsända rymdfararna till den utsändande staten. Den utsändande staten ska underrättas om rymdföremål som landat på en stats område och de ska återsändas på begäran.

Månfördraget – en ”dark horse” bland rymdöverenskommelserna?

Månfördraget utarbetades i slutet av 1970-talet för att säkerställa att utnyttjandet av månen och övriga himlakroppar äger rum i hela mänsklighetens gemensamma intresse. Enligt fördraget får månen utnyttjas endast för fredliga ändamål. Det får inte avtalas att månen eller dess områden eller naturresurser blir en eller flera staters egendom. Dessutom fästs uppmärksamhet vid skydd av månens omgivning.

Färre än 20 stater har anslutit sig till månfördraget, till exempel är inte någon av de viktiga rymdstaterna part i fördraget. Månfördragets principer är dock på nytt aktuella i den internationella diskussionen, då intresset för utnyttjande av rymdens naturresurser har ökat.

Vad härnäst? Nya överenskommelser eller temaspecifika principer?

Det förs diskussion om att FN:s rymdöverenskommelser behöver uppdateras i och med att fältet av aktörer förändrats och i syfte att minska tvetydigheter i bestämmelserna. Man har inte hittat en gemensam vilja för detta. Dessutom anses det att rymdfördragets principer om det gemensamma utnyttjandet av rymden fortfarande är synnerligen välfungerade och det har inte ansetts finnas skäl att ändra principerna. 

Nya aktörer, inbegripet små företag, ny teknik och nya branscher – såsom cube-satelliter, rymdturism och rymdgruvor – samt det att vissa omloppsbanor är mycket tättrafikerade och att volymen av rymdskrot ökar medför dock utmaningar på vilka det inte finns svar i bestämmelserna i rymdöverenskommelserna. Det har konstaterats att ett välfungerande sätt att komplettera bestämmelserna i överenskommelserna är utarbetande av internationella rekommendationer för ett visst tema, såsom rymdskrot eller fjärranalys, antingen inom FN eller på andra internationella fora.  Eftersom rymden är gemensam för alla, kommer den internationella diskussionen om gemensamma regler att vara aktiv också i framtiden.

Maija Lönnqvist, jurist