Hur når vi målet om ett klimatneutralt samhälle och vad kostar det?

Regeringen har ambitiösa klimatmål: klimatneutralitet 2035 och en nästan fossilfri energiproduktion under 2030-talet. De omfattande förändringar som behövs kräver stark politik och konsekventa åtgärder. Samtidigt är det nödvändigt att slå vakt om näringslivets konkurrenskraft och sociala rättvisa. Utvecklingen mot klimatneutralitet är också förknippad med stora osäkerhetsfaktorer.

Ungefär 75 procent av utsläppen av växthusgaser kommer från energiproduktionen. Därför har energin en central roll när det gäller klimatåtgärder på medelfristig sikt. Finland är redan inne på rätt väg när man talar om en kolsnål energiproduktion. Över 80 procent av vår el är redan utsläppsfri.

Klimatneutrala uppvärmningslösningar blir vanligare när användningen av stenkol upphör senast 2029 och när förbränningen av torv minskar åtminstone med hälften på 2020-talet. Hållbara förnybara energikällor, värmepumpar, energilager och olika smarta lösningar ersätter fossila bränslen. Även åtgärderna inom transportområdet är viktiga i detta avseende. De ska också drivas fram på grund av EU-kravet att minska utsläppen från den så kallade ansvarsfördelningssektorn.

Den största långsiktiga utmaningen (fram till 2050) gäller till exempel jordbruk, cementproduktion och oljeraffinering som inte har några omfattande strategier för att minska utsläppen. Därför behövs det kolsänkor som kompenserar utsläpp. Såväl naturliga kolsänkor som lösningar för att avskilja och lagra koldioxid (CCS) måste utvecklas långsiktigt. Utsläpp och sänkor ska i allmänhet bedömas utifrån gemensamma kriterier. Utvecklingen av de naturliga, särskilt de skogliga, kolsänkorna är dock förenad med stor osäkerhet.

När man tänker på tidsplanen för att nå målet om klimatneutralitet, är det väldigt avgörande på vilka sätt och hur snabbt Finlands energiintensiva industri (stål, kemi, skog) kan övergå till kolsnåla processer.

Vikten av forsknings- och utredningsarbetet handlar just om det här, alltså om de olika åtgärder som behövs samt om möjligheterna att genomföra dem utan att tappa tillväxt eller lönsamhet. Till underlag för det långsiktiga strategiarbetet publicerades VTT:s och Finlands miljöcentrals PITKO-utredning i februari.

I bästa fall är det en viktig konkurrensfördel för Finland att utveckla och använda kolsnål teknik.

Bara ett av de scenarier som ingår i utredningen skulle leda till ett klimatneutralt Finland före 2040. Till det hör också en avsevärt mindre skogsanvändning, vilket är problematiskt inte bara med tanke på skogsindustrins investeringar utan också med tanke på till exempel nya platsersättande träprodukter. I höst ska scenarierna kompletteras med beaktande av regeringens 2035-mål. I praktiken innebär det ännu större utsläppsminskningar.

Scenarier är scenarier, inte prognoser. De är inte självuppfyllande, liksom inte heller de politiska målen. I praktiken kräver förändringar som gäller alla livsområden och som påverkar det vardagliga livet bland annat genom boende, bilkörning och digitalisering, långtgående beslut och insatser. De praktiska verktygen är olika miljöskatter, förändringsfrämjande stöd och styrande reglering. I yttersta fall drivs miljöpolitiken genom förbud.

I princip ska åtgärderna för att minska utsläppen genomföras i kostnadseffektivitetsordning och på så sätt bevara den ekonomiska konkurrenskraften. Likaså är den sociala rättvisan en avgörande faktor när man tar beslut: politiken som drivs ska ha ett brett stöd hos samhället.

Den energiintensiva industrin som spelar en nyckelroll återspeglar väl denna fråga: förändringen ska genomföras så att den tillämpade tekniken är konkurrenskraftig. I annat fall riskerar man arbetsplatserna och den ekonomiska tillväxten. Det är klart att de olika industrigrenarna och produktionsprocesserna kan övergå till kolsnål verksamhet bara enligt en individuell tidsplan. 

De färdplaner för ett konkurrenskraftigt utsläppsnålt samhälle som industrigrenarna och arbets- och näringsministeriet tillsammans tar fram beskriver frågan noggrannare, även när det gäller utsikterna för att utveckla energianvändningen, särskilt digitaliseringen. I bästa fall är det en viktig konkurrensfördel för Finland att utveckla och använda kolsnål teknik. Sektorernas färdplaner blir klara under våren.

En lång planeringshorisont och de fördröjda konsekvenserna är annars också en stor utmaning inom klimatpolitiken. Effekterna av en förändrad mark- och skogsanvändning blir synliga först efter ca tjugo år. År 2035 ligger också därför mycket nära i tiden.

Det är inte möjligt att göra prognoser som visar klimatneutralitetens exakta pris. Det finns flera variabler: den globala politiken och EU-politiken, teknisk utveckling, kolsänkornas storlek osv. Det är bäst att gå vidare med åtgärder som mest uppenbart ser ut att ge högsta kostnadseffektivitet och bästa resultat, såsom förändringar i markanvändningen och brytningen inom trafik- och transportsektorn. Samtidigt ska man satsa på forskning och innovationer med hänsyn till kommande årtionden.

Den största fallgropen är en kortsiktig politik när det gäller till exempel ekonomiska incitament. Stora investeringar kräver en stabil verksamhetsmiljö. Långsiktighet och förutsägbarhet skapar ett underlag för såväl ekologisk, ekonomisk som social hållbarhet.

Riku Huttunen, överdirektör för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet