Sysselsättningspolitik på femton sätt i ett land

I Finland delar 15 NTM-områden oron för tillgången på kompetent arbetskraft. Närings- och befolkningsstrukturen i landskapen skiljer sig dock från varandra. Varför inte bedriva sysselsättnings-, närings- och utbildningspolitiken regionvist, frågar sig understatssekreterare Elina Pylkkänen i sin kolumn.

I arbets- och näringsministeriets projekt Färdplaner för tillgång på arbetskraft utredde vi utbudet och efterfrågan på arbetskraft i olika regioner i Finland. Tillsammans med branschförbunden sammanställde vi en heltäckande bild, nästan på person- och arbetsplatsnivå, av hurdan arbetskraft som behövs i Finland inom olika branscher. Under en turné bekräftades våra uppgifter. Vi diskuterade resultaten inom alla Finlands 15 NTM-områden.

Vid varje regionalt evenemang deltog utöver närings-, trafik- och miljöcentralerna och arbets- och näringstjänsterna också företrädare för utbildningsanordnare, landskapet, kommunala beslutsfattare, lokala företag och arbetstagare. Även företrädare för tredje sektorn, studerande och arbetssökande var inbjudna att delta.

Skriande behov av arbetskraft

Det viktigaste och mest akuta budskapet från alla regioner var det skriande behovet av arbetskraft. Även om regionerna skiljer sig till och med mycket från varandra i fråga om produktionsstruktur, befolkningsstruktur och läge, var den gemensamma nämnaren i diskussionerna oron för tillgången på kompetent arbetskraft. Gemensamt för regionerna är dessutom de omfattande investeringar som hänför sig till den gröna omställningen. Vind-, sol- och bioenergilösningar samt investeringar inom cirkulär ekonomi pågår överallt i stor skala.

Även om den största oron i fråga om regionernas livskraft och ekonomiska blomstring hänger samman med tillgången på kompetent arbetskraft, är det på det övre planet fråga om förutsättningarna för ökad produktivitet i vår samhällsekonomi. Budskapet till rikspolitiken är tydligt: regionerna vill öka arbetskraftutbudet genom arbetskraftsinvandring och öka utbildningsutbudet som svarar mot företagens behov i regionen. Samtidigt behöver regionerna naturligtvis basservice som stöder båda önskemålen, såsom utbud av småbarnspedagogik och utbildning på engelska samt integrationstjänster. 

Mot en mer regional sysselsättnings-, närings- och utbildningspolitik

Landskapens näringsstruktur liksom befolkningsstruktur avviker från varandra. Till exempel Lapplands starka sidor är turism och gruvdrift. Skogsindustrin, som är viktig för vårt land, ligger också i vissa områden i Finland. Privata servicenäringar blomstrar i de största städerna, där invånarna är många och befolkningstätheten stor. Regionerna skiljer sig också från varandra i fråga om demografi. I östra Finland är problemet att befolkningen minskar och åldras. Urbaniseringsmegatrenden gynnar å sin sida de största städerna i söder. 

Frågan är varför inte bedriva sysselsättnings-, närings- och utbildningspolitik regionvist? Vi har ju en enorm mängd olika uppgifter och statistik om situationen i regionerna, liksom också prognoser om produktionsstrukturens och befolkningens utveckling. En differentierad politik skulle alltså mycket väl kunna bedrivas i informationsledningens namn. Då skulle vi säkert också åstadkomma mer ekonomisk tillväxt när vi stärker regionernas starka sidor genom riktade åtgärder. Staten stöder och finansierar i vilket fall som helst regionernas livskraftstjänster. Likaså bör också utbildningsplatser och utbildningsprogram riktas till olika regioner i enlighet med deras behov samt arbetskraft och befolkningsutveckling. Det är inte raketvetenskap.

Naturligtvis bedrivs redan regionalpolitik. Men skulle politiken kunna bli effektivare genom att stödja regionernas starka sidor och inte genom att försvaga svagheterna? Det är sannolikt att både produktion och produktivitet skulle öka mer genom en riktad politik. 

understatssekreterare Elina Pylkkänen