Vägen mot klimatneutralitet: färska scenarier beskriver utmaningens storleksklass

Iakttagandet av åtagandena i klimatavtalet från Paris förutsätter målmedvetna åtgärder för att minska växthusgaserna. Utvecklingen är dock långt ifrån den önskade. Samtidigt eftersträvar Finland ambitiösa klimatmål både nationellt och som EU-ordförandeland. De nyligen publicerade scenarierna hjälper att gestalta storleken på klimatutmaningen.

Utsläppsminskningsscenarierna är möjliga framtida utvecklingsbanor. De utgör inga prognoser och i synnerhet inte beslutade policyåtgärder. Med hjälp av dem är det dock möjligt att utvärdera eventuella alternativa utvecklingsbanor och även de kostnader och samhälleliga konsekvenser som hänför sig till dem.

Finland: på väg mot netto-noll år 2035

Det långsiktiga arbetet med scenarier som gjorts under ledning av Teknologiska forskningscentralen VTT har precis uppdaterats för att motsvara målet i regeringsprogrammet för statsminister Rinne, enligt vilket Finland är koldioxidneutralt (klimatneutralt) år 2035. Syftet är att landets nettoutsläpp ska vara negativa i mitten av 2030-talet. I scenarierna granskas naturvetenskapliga utsläpp och kolsänkor, och inte till exempel kolsänkor som definierats i EU:s lagstiftning. Modeller skapas för nödvändiga åtgärder framför allt med tanke på kostnadseffektivitet.

Enligt de gjorda scenarierna kan det konstateras att det är möjligt för Finland att uppnå klimatneutralitet år 2035, men det förutsätter en betydande höjning av priset för koldioxidutsläpp – genom utsläppshandel och vid behov genom till exempel beskattning. Enligt scenarierna innebär det skärpta klimatmålet att kostnaderna stiger kring 2035 och påverkar även den ekonomiska tillväxten.

Den centrala slutsatsen är att det behövs täckande och konsekventa utsläppsminskningsåtgärder inom samtliga viktiga utsläppssektorer – inom energiproduktionen, industrin, trafiken osv. – samt tillräckligt stora, årliga kolsänkor på ca 20 miljoner CO2-ton. Med tanke på vårt nettoutsläppsmål inbegriper den framtida storleken på skogarnas centrala kolsänka en betydande osäkerhet, såsom det framgår av Naturresursinstitutets analyser.

De politiska riktlinjerna om inriktningen av utsläppsminskningsåtgärderna fastställs åren 2020–2021. Då utarbetas en ny nationell klimat- och energistrategi utifrån ett omfattande utredningsarbete samt en klimatpolitisk plan på medellång sikt som gäller utsläppshandelns utomstående sektorer. I detta sammanhang beaktas bland annat kraven på social och regional rättvisa.

Samtidigt i Bryssel

Det aktuella syftet med det ovan beskrivna arbetet med scenarier – är att lägga grunden för den nationella strategin på lång sikt enligt förvaltningsmodellen för EU:s energiunion, som ska lämnas till kommissionen senast den 1 januari 2020. En nationell strategi som uppgörs av varje medlemsstat och sträcker sig till 2050 skapar även förutsättningar för EU:s gemensamma klimatmål. Varje land vill säkert skapa ett trovärdigt perspektiv på med vilka åtgärder klimatneutralitet kan uppnås. Enbart investeringsbehovet är redan enormt när man övergår från fossila bränslen till utsläppsfria energikällor, utan att glömma energieffektiviteten.

Syftet är att dra upp riktlinjer för EU:s gemensamma långsiktiga mål – klimatneutralitet 2050 – vid Europeiska rådets möte i december. Finlands arbete som ordförande i Europeiska unionens råd har i höst baserat sig på att alla relevanta ministersammansättningar har diskuterat metoder för att uppnå detta mål på lång sikt. Nu är det dags för beslutsfattande på hög nivå.

Ett globalt problem kräver globala lösningar

Klimatförändringen är dock ett globalt problem och för att stoppa den krävs åtgärder överallt. Den pinfärska publikationen World Energy Outlook av den internationella energiorganisationen IEA ger en tämligen tröstlös lägesbild: klyftan mellan förväntningarna och klimatåtgärderna i praktiken är enorm. Utsläppen från energianvändningen – det vill säga användningen av fossila bränslen – var större än någonsin 2018. Vi håller snabbt på att fjärma oss från scenariot för hållbar utveckling.

En positiv skymt är att den förnybara energin håller på att bli konkurrenskraftig i en allt större omfattning och man investerar också i den. Förändringstakten är dock alltför långsam med tanke på målen för klimatavtalet från Paris, särskilt begränsningen av den globala uppvärmningen till 1,5 grader.

Man kan åstadkomma ekologiskt hållbara lösningar endast genom att även beakta ekonomisk hållbarhet och social rättvisa. I praktiken behövs det sådan utsläppsfri och koldioxidsnål teknik på bred front som även tillväxtekonomierna har råd med. Här har EU och de övriga utvecklade länderna ett centralt ansvar såsom det konstaterades vid EU:s konferens SET-Plan som ordnades i Helsingfors. Med IEA:s ord: i klimatarbetet kan människor, företag och investerare göra mycket, men regeringarna måste ta på sig den ledande rollen.

Riku Huttunen är överdirektör för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet