Hoppa till innehåll
Statsrådet och ministerierna

Systemintegration – nytt huvudtema för energipolitiken

12.8.2020 9.52
Kolumn

Klimatneutralitet förutsätter att fossila bränslen slopas och att användningen av varierande förnybar energi ökar. För att säkerställa och effektivisera energisystemens funktion måste de olika energisystemen ha en stark koppling till varandra, utan att förglömma industrins stora behov. På lång väg mot sektorsintegration måste man dock vara försiktig med varggropar.

I framtiden bör sektorerna för energiproduktion och energiförbrukning – el, värme, trafik, industri – utvecklas på ett mer helhetsbetonat och starkt sammanlänkat sätt. Tydliga exempel på detta är elektrifieringen av trafiken, utnyttjandet av spillvärme i värmenäten samt utnyttjandet av syntetiska bränslen som producerats med utsläppsfri el, såsom väte, bl.a. inom industrin.

Europeiska kommissionen publicerade i juli (8.7.2020) en strategi för systemintegration (An EU Strategy for Energy System Integration), som gradvis förädlas till bland annat egentliga lagstiftningsförslag. I Finland har arbets- och näringsministeriet för sin del tillsatt en arbetsgrupp som utreder behov av olika energiformer och möjligheter i samband med sektorsintegrationen samt kartlägger hinder för integration. Arbetsgruppens slutrapport lämnas sommaren 2021. Ett rent energisystem som fungerar som helhet med tanke på såväl EU:s 2050- som Finlands 2035-mål om klimatneutralitet är ett centralt medel.

Integrationen av energisektorerna diskuteras alltså under många rubriker, men ambitionen är densamma: omfattande planering som syftar till att minska utsläppen, sporrande reglering och främjande av nödvändiga stora investeringar. En aktiv konsument har också möjlighet att påverka energianvändningen. Elektrifieringen och syntetiska bränslen har en central roll. I EU-debatten framhävs särskilt utnyttjandet av väte, som kommissionen den 8 juli också gav sitt eget strategidokument om. 

Väte inspirerar, men många slags lösningar behövs

Väte är ett bra exempel på nya integrationsmöjligheter: det skulle på ett betydande sätt kunna bidra till en utsläppsfri processindustri. Den ekonomiska lönsamheten bromsar upp: de traditionella lösningarna kommer sannolikt att vara billigare under åtminstone de kommande tio åren. Kommissionens svar är att satsa kraftigt på utveckling och nödvändig infrastruktur inom sektorn, oavsett om det är fråga om ett slags produktionsstöd för förnybar och koldioxidsnål väte.

Denna politik för vätgasekonomin är naturligtvis också förknippad med risker. En är att välja ”vinnande teknik” för tidigt. Det är viktigt att utveckla konkurrerande och kompletterande teknik på bred front och för många olika ändamål. En annan risk kan vara överkompensation för främjande av vindkraft: i många länder visade sig stödsystemen vara onödigt generösa eller annars dåligt utformade och medförde också problem som strålade till grannländerna. För att undvika problem behövs så marknadsorienterade metoder som möjligt, bland annat utgående från den styrning som utsläppshandeln ger och en fungerande elmarknad.

Systemintegrationen har också motiverats med energieffektivitet. Detta är till många delar sant när resurserna utnyttjas i en anda av cirkulär ekonomi, till exempel med hjälp av spillvärme. Det stämmer dock inte helt och hållet eftersom integrationen mellan sektorerna förutsätter många energiomvandlingar, såsom elbaserade bränslen och råvaror samt utnyttjande av energilager, vilket ökar energibehovet. Det är därför viktigt att betona utsläppsfriheten som ett tydligt prioriterat mål. Målen i energieffektivitetsdirektivet tjänar i sin nuvarande form inte till fullo denna strävan.

Sektorsintegrationen bör främjas genom långsiktiga åtgärder

Integrationen av energisektorerna förutsätter framför allt fungerande och kostnadseffektiva lösningar. Energiinfrastrukturen bör stärkas bland annat på grund av elektrifieringen. Smarta lösningar behövs inte bara i elnäten utan också i styrningen av värmenäten och till exempel i laddningen av elbilar. Flexibel lagring av energi i form av el, bränsle eller värme har också en central roll. I framtiden behövs riktlinjer också till exempel i anslutning till avskiljning, användning och lagring av koldioxid.

Demonstrationsprojekt för nya lösningar är värdefulla när det gäller att sprida innovationer för kommersiellt bruk. De kan därför få stöd för att minska risken för ny teknik som investeraren står inför. Samtidigt är det viktigt bland annat med tanke på värmepumpar och energilager att energibeskattningen sporrar till dessa nya lösningar.

De utmaningar som lagstiftningen medför beror för närvarande främst på EU. Direktiven innehåller ofta oskäligt detaljerade bestämmelser. Samtidigt som medlemsstaterna ännu genomför den förra kommissionens omfattande paket för ren energi planerar kommissionen redan nya förslag. Med tanke på företagens investeringssäkerhet vore det särskilt önskvärt att EU-lagstiftningen koncentrerar sig på frågor som är väsentliga med tanke på den inre marknadens funktion och klimatpolitiken.

I Finland är det naturligt att ta in riktlinjerna för systemintegrationen och till exempel vätgasens roll i den kommande nationella klimat- och energistrategin. Ett omfattande utredningsarbete om detta har inletts i maj under ledning av arbets- och näringsministeriet. Strategin blir klar inom cirka ett år.

Överdirektör Riku Huttunen är avdelningschef för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet 
 

Kolumn
Tillbaka till toppen