Fallgropar i regelverket och starka ambitioner – nya EU-förpliktelser i fråga om energieffektivisering och förnybar energi

I förhandlingarna om EU:s paket för ren energi har man i många avseenden redan kommit långt. Vid de heta trepartsförhandlingarna i början av sommaren nåddes samförstånd om både energieffektiviseringsdirektivet och direktivet om förnybar energi. Direktiven måste dock också genomföras effektivt i medlemsstaterna. Vad betyder detta i praktiken för Finland? Vilka är de största utmaningarna?

Utöver direktiven nådde man i juni även samförstånd om en modell för styrningen av energiunionen. Syftet med den är att se till att målen på EU-nivå uppfylls konsekvent och enligt tidsplanen. Under Österrikes nyss inledda ordförandeskapsperiod återstår den tekniska (juridisk-lingvistiska) finslipningen och det officiella godkännandet av rättsakterna, först i Europaparlamentet och slutligen i ministerrådet. Under hösten förs också de avgörande förhandlingarna mellan parlamentet, rådet och kommissionen om ett europeiskt regelverk för elmarknaden. Det är det sista frågekomplex i paketet för ren energi som fortfarande står öppet.

Klimatavtalet skapade ett tryck

Under resans gång har ett behov av och en strävan att skärpa åtgärderna mot klimatförändringen i enlighet med Parisavtalet inverkat i allt större grad på lagstiftningsprocessen mellan EU-institutionerna. Detta är givetvis förståeligt. Jag hade dock gärna sett att energi- och klimatpolitiken och dess verktyg skulle ha setts över och optimerats mer som en helhet (energikolumn 15.5.2018). 

Det viktigaste politikmålet – att minska växthusgasutsläppen – genomförs nu inte på det allra mest kostnadseffektiva sättet. Ett konsekvent genomförande förutsätter att utsläppsmålet prioriteras högst och att utsläppshandeln får en mer central roll.

EU kan dock inte anklagas för blygsamma ambitioner. I båda direktiven har EU-målet till 2030 höjts betydligt. Energieffektiviteten ska förbättras med 32,5 procent i stället för de tidigare föreslagna 27 procenten, och den förnybara energins andel av den slutliga energianvändningen ska höjas till 32 procent i stället för 27 procent. Dessa mål kan också justeras uppåt år 2023. Energi- och klimatkommissionären Miguel Arias Cañete har också konstaterat att med enbart dessa åtgärder kan unionens mål för utsläppsminskning till 2030 höjas från 40 procent till rentav över 45 procent.

Samtidigt förbereds också en skärpning av de långsiktiga målen. I juli inledde kommissionen samråd om en EU-strategi för låga utsläpp, och i november lämnar den sitt förslag om strategin. Unionen kunde ha som strävan att bli koldioxidneutral senast 2050. Enligt modellen för styrning av energiunionen ska medlemsstaterna också utarbeta egna strategier för låga utsläpp. I Finland samordnas det långsiktiga strategiarbetet av arbets- och näringsministeriet. I detta arbete understryks bland annat betydelsen av koldioxidsnål teknik.

Direktiven optimerar inte åtgärderna för att minska utsläppen

Förpliktelserna enligt energieffektiviseringsdirektivet är ganska hårda ur Finlands synvinkel. I synnerhet det årliga energibesparingsmål om 0,8 procent som anges i artikel 7 är en utmaning.  Den slutliga utformningen av det var oorganiserad och baserad på en begränsad analys.

Den strikta skyldigheten, som i det nya direktivet är bunden till den slutliga energianvändningen, medför problem med tanke på åtgärdernas kostnadseffektivitet. Den är också särskilt problematisk för länder där energiintensiv industri är under utveckling. Över huvud taget är mätning av energieffektivitet utifrån en samhällsekonomis energianvändning problematisk. Det kan i värsta fall fördröja investeringar som minskar utsläppen men inte energikonsumtionen. Ett exempel på sådana är investeringar i affärsverksamhet baserad på konceptet power-to-gas.

Unionens bindande mål att höja andelen förnybar energi med 12 procentenheter under det kommande decenniet motsvarar mycket väl Finlands nationella mål att höja motsvarande andel hos oss till 50 procent.

Med tanke på minskningen av utsläppen är inte heller denna EU-förpliktelse optimal. Det väsentliga är ju att minska användningen av fossila bränslen. Kanske EU:s mål om energikällor – om man i framtiden behöver och vill ha sådana – borde riktas in på att minska de skadligaste fossila energikällorna. Flera medlemsstater har planer på att förbjuda stenkol, vilket i själva verket återspeglar detta tänkesätt.

En sak som är klart positiv för Finland är att hållbarhetskriterierna för användningen av bioenergi har preciserats. Visserligen hade vi hoppats på större ambitioner i fråga om förnybara drivmedel. Målet för 2030, vilket är en andel på 14 procent, är onödigt flexibelt. Ett eget mål för avancerade biodrivmedel är motiverat, men även där är målnivån mycket låg (3,5 procent vid dubbelräkning).

Genomförandet är inte enkelt

När Europaparlamentet och kommissionen kan förklara sitt arbete till stor del avklarat, kvarstår för medlemsstaterna att genomföra direktiven på ett effektivt och ändamålsenligt sätt. Det kan i många avseenden bli problematiskt, när ett onödigt detaljerat eller delvis tvetydigt regelverk ska implementeras i den nationella lagstiftningen. Genomförandet innebär i vidare hänseende även att styrmedel, stödsystem och myndighetsuppgifter ska ändras. Detta kräver omfattande beredning och utredningsarbete.

Tidsplanen ser ut att bli sådan att energieffektiviseringsdirektivet enligt nuvarande beräkning ska genomföras före mitten av 2020 och direktivet om förnybar energi före den 30 juni 2021.

Dock måste man ha EU-målen i åtanke redan vid utarbetandet av den nationella integrerade energi- och klimatplanen i enlighet med styrningsmodellen. Ett utkast till plan ska lämnas i år och den slutliga planen före utgången av 2019. Finland strävar dock efter att ha planen klar tidigare än så. Såväl vårens riksdagsval som Finlands EU-ordförandeskap under andra hälften av 2019 sporrar till att agera med framförhållning.

Riku Huttunen, överdirektör för energiavdelningen vid arbets- och näringsministeriet