Finlands geografiska läge i periferin bakom Östersjön är uttryckt i dagens termer utmanande med tanke på säkerhetspolitiken, i synnerhet när det är stormigt i världen. Därför har Finland strävat efter att skaffa sig en allierad med större muskler när det hettar till.

I Europa efter andra världskriget var Finlands handlingsutrymme snävt. Finland ansåg sig inte kunna ansöka om Marshallhjälp med vars stöd Europa återuppbyggdes i raskt tempo. Mottagare av hjälpen förband sig att medverka till att Europa förenas ekonomiskt och arbeta för en avreglering av handeln. Mottagarna av Marshallhjälp bildade 1948 en organisation för fördelningen av understöd. Organisationen förvandlades senare till två betydande aktörer med avseende på ekonomiskt samarbete: OECD och EU.

Västeuropa började alltså bygga säkerhet och fred genom ekonomiskt samarbete. De eviga fienderna Tyskland och Frankrike samverkade med varandra för att effektivisera den ekonomiska utvecklingen. Den år 1951 grundade Europeiska kol- och stålgemenskapen var nästa steg mot ett allt närmare samarbete. Utvecklingsförloppet mot den nuvarande inre marknaden började alltså för över 70 år sedan, direkt efter att det andra världskriget hade avslutats.

I Finland minns vi hur eurovisionsschlagerfestivalen ännu på 1980-talet var en fläkt av internationalisering och en möjlighet att titta på andra länder. Finland var enligt dagens mått ett tämligen slutet och isolerat samhälle. Försiktig verksamhet inom FN och det nordiska samarbetet var det som man upplevde möjligt att bedriva utöver att man bedrev samarbete i VSB-anda med Sovjetunionen och dess partner.

Finlands nuvarande ställning som en del av den västliga värdegemenskapen och ekonomiska gemenskapen är ingen slump, och den kan inte betraktas som en självklarhet.

När sovjetunionen upplöstes i början av 1990-talet ansåg man att situationen var sådan att det hade blivit möjligt att gå in för att bli medlem i EU, parallellt med Sverige. Sverige överraskade dock med en egen ansökan, och Finland fick bråttom. Å andra sidan gjorde Sverige det lätt för Finland att ansöka om medlemskap när det egentligen inte fanns några andra alternativ. Finland befinner sig i utkanten av Västeuropa, vi är starkt beroende av andra mer än andra är beroende av oss. Det är bra att fatta stora avgöranden själv och gärna förutseende.

Sammantaget: EU-medlemskapet var en gång i tiden inte en lösning bara för att lätt kunna bedriva näthandel (den fanns ju inte ens på den tiden) eller resa obesvärat inom Schengenområdet. Det var en säkerhetspolitisk lösning. Det är viktigt att komma ihåg detta. EU-medlemskapet är för oss betydligt viktigare än att till exempel delta i EU:s inre marknad, vilket dock ekonomiskt är ytterst viktigt. Det är en fråga om värderingar och säkerhet.

Att vara aktiv i EU och utveckla unionen är i enlighet med våra värderingar och nödvändigt med tanke på vår säkerhet. Detta arbete har Finland gjort långsiktigt i snart 25 år. I arbetet ingår och ryms även kritiska åsikter såsom det också bör vara. Finland har numera en ställning som en del av Europa, vilket inte förnekas. Vi står på egna fötter och vi är med och beslutar om gemensamma frågor. Ekonomi och handel binder oss som en del av väst, en gemenskap som vi tillhör och vill tillhöra även i fråga om värderingar och kultur.

Så när man begrundar frågan så här i en bredare referensram, svarar jag på den fråga som jag ställde: Visst lönade det sig att gå med i EU. Inte enbart eller ens huvudsakligen på grund av ekonomiska skäl.

Tomi Lounema

handelsråd, gruppchef

Gruppen företagslagstiftning och den inre marknaden

Arbets- och näringsministeriet

@TomiLounema