Debatten kring gruvdriften har gått het ända sedan december. Udden i debatten har varit riktad mot gruvlagen och bristerna hos den.  En total översyn av gruvlagen så snabbt som möjligt har ansetts vara en lösning på problemet.

Kärnan i debatten utgörs av sådana källor till oro som är värda att beaktas. Om man vill hitta lösningar på dem, krävs en mer omfattande analys. I debatten framkommer en oro över miljön och naturen, över att gruvdriftens ekonomiska nytta inte kommer Finland tillgodo samt över att medborgarna inte har möjlighet att påverka. Ens en radikal reform av gruvlagen är i sig inte tillräcklig för att stilla oron.

Oron över miljön och naturen: Var syns gruvdriftens hållbarhet, ansvarstagande och ansvar för miljö- och vattenskyddet? Vem ersätter eventuella miljöskador? Av de senaste dagarnas rubriker att bedöma kan man inte bli övertygad om att ansvarstagandet inom gruvdriften är på bästa möjliga nivå.

I gruvlagen konstateras det dock entydigt att tillstånd inte får beviljas, om gruvdriften orsakar fara för allmän säkerhet eller betydande skadliga miljökonsekvenser eller i hög grad försämrar ortens bosättnings- eller näringsförhållanden och faran eller konsekvenserna inte kan förhindras genom tillståndsvillkor. Utgångspunkten är därmed klar.

Trots att man under tillståndsprocesserna i samband med öppnandet av en gruva och vid tillsynen fäster stor uppmärksamhet vid gruvdriftens hållbarhet, kan alla miljökonsekvenser av gruvdriften inte elimineras.  Därför är miljötillståndet det viktigaste av alla tillstånd i fråga om gruvdriften: gruvdrift kan inte inledas utan miljötillstånd.

Gruvlagen kan ändras och reformeras, men enbart en ändring av gruvlagen räcker inte. Det behövs en gemensam kartläggning och gemensamma bedömningar som utöver arbets- och näringsministeriet dessutom ska göras av miljöministeriet, justitieministeriet och finansministeriet.

En aspekt av miljöskyddet är också beredskapen inför eventuella skador. Inom gruvdriften används för närvarande garantiavgifter som säkerställer att markområdet kring gruvan kan iståndsättas i ett tillfredsställande skick och exempelvis omgärdas med staket också i sådana fall där aktören är medellös.

Garantiavgifterna täcker dock inte sådana omfattande miljöskador som gruvorna har förorsakat. Debatten har därför kommit att handla om fondbaserade modeller som skulle göra det möjligt att förbereda sig på ersättande av eventuella skador också i sådana fall där den som orsakat skadan inte är kapabel att ersätta kostnaderna. När det gäller fonder av denna typ utgör oljeskyddsfonden ett bra jämförelseobjekt.

Gruvlagen kan ändras och reformeras, men enbart en ändring av gruvlagen räcker inte. Det behövs en gemensam kartläggning och gemensamma bedömningar som utöver arbets- och näringsministeriet dessutom ska göras av miljöministeriet, justitieministeriet och finansministeriet.

Oron över att Finland inte kommer att få någon ekonomisk nytta av gruvdriften:  Får Finland någon nytta av sina mineraltillgångar eller försvinner vinsterna utomlands genom internationella gruvbolag? Skänker Finland mineralerna gratis till hugade spekulanter enligt principen upphittaren får behålla?

I debatten har det finländska inmutningssystemet fått mycket uppmärksamhet i och med påståendet att systemet möjliggör exploatering av mineraltillgångar på alltför lösa grunder och att Finland inte får tillräcklig samhällsekonomisk nytta av gruvdriften.

Alternativ till inmutningssystemet är för det första koncessionsprincipen, som innebär att staten anses äga alla mineraler i marken, och för det andra principen att rätten till exploatering av råvaror anses tillkomma markägaren och att någon exploatering inte får ske utan markägarens samtycke. Ingen av de ovan beskrivna alternativa modellerna används dock som sådan i andra länder, utan förekomsten och arten av mineraler, systemet för jordägande och uppfattningen om statens äganderätt i historiskt perspektiv har överallt påverkat lösningarna. Så är fallet också med det inmutningssystem som är i bruk i Finland. Ett av målen med det är att uppmuntra enskilda aktörer att investera i malmprospektering.  Också i Finland utgör den ersättning som betalas till markägaren en integrerad del av inmutningssystemet.

Eftersom den finländska modellen inte heller kan lösgöras från den historiska bakgrunden, kräver ändringen omfattande juridiska kunskaper och en uppfattning av hur olika rättigheter byggs upp i den finska lagstiftningen. Lagstiftningen ska i hög grad återspegla de värderingar som förekommer i politiken och, när det är fråga om näringsverksamhet, ska den i fråga om cykliska sektorer också vara tids- och konjunkturbeständig. Detta stämmer också i fråga om skattepolitiken och de eventuella avgifter av skattenatur som varit aktuella i debatten kring gruvdriften.

Oron över att medborgarna inte har möjlighet att påverka: Kan en gruva öppnas i min hemkommun och i mitt grannskap utan att jag kan påverka saken? Denna oro har också samband med hur olika näringar prioriteras. Vilket väger mer i regionens och invånarnas vågskål, de möjligheter som naturturismen innebär eller gruvdriften?

En av uppgifterna för markanvändnings- och bygglagens planeringssystem är att samordna olika områdesanvändningsbehov. Den planläggning som kommunerna ansvarar för är den del av samhällets beslutsfattande där eventuella prioritetsordningar fastställs, om områdesanvändningsbehoven inte kan samordnas. Eftersom de finländska kommunerna har planläggningsmonopol, dvs. rätt att besluta om innehållet i och tidtabellen för planerna, kan ingen gruva inom Finland öppnas innan fullmäktigeordföranden först med ett klubbslag fastställt att planen blivit godkänd. Dessförinnan har planförslaget behandlats också vid samrådsmöten och det har varit framlagt till påseende för alla kommuninvånare som ett led i beredningsprocessen.

Senare finns möjlighet att påverka i samband med både den miljötillståndsprocess och den gruvtillståndsprocess som utgör en del av informationen om tillståndsprocesserna. Regionförvaltningsverket, som svarar för beviljandet av miljötillstånd, och Säkerhets- och kemikalieverket (Tukes), som svarar för beviljandet av gruvtillstånd, behandlar anmärkningar som gjorts, åsikter som framförts och utlåtanden som avgetts med anledning av en tillståndsansökan som ett led i tillståndsprocessen.

Gruvlagen kan ändras och reformeras, men enbart en ändring av gruvlagen räcker inte. Det behövs en gemensam kartläggning och gemensamma bedömningar av  behoven att ändra gruvlagen och annan lagstiftning om gruvdriften såväl vid arbets- och näringsministeriet som vid miljöministeriet, justitieministeriet och finansministeriet. Detta arbete inleds inom kort och resultaten står till förfogande för den kommande regeringen. 

Dessutom behövs konsekvent politik som säkerställer gruvdriftens acceptabilitet ur samhällets synvinkel och samtidigt också dess ekonomiska hållbarhet och lönsamhet.

Ilona Lundström, överdirektör, arbets- och näringsministeriet